Republikens västgräns

© Bo Oscarsson 1993-98

Vår västra gräns mot Tröndelagen har i alla tider varit naturlig med Kölen som delare. Kölen är det gamla, allmänna namnet på bergskedjan som skiljer Sverige och Norge.
I gamla tider valde man tydliga, naturliga kännemärken i terrängen som gränspunkter. I väst hade vi, längs sommarleden från Vallan (Ånn) mot Meråker, en naturlig markering i Skurdalsporten. Denna öppning i bergskedjan ser verkligen ut som en 'port'. På jamtlandssidan om porten står en märklig sten. Den är omtalad i litteraturen redan på 1500-talet och är beskriven i den rannsakning efter antikviteter som de svenska myndigheterna gjorde 1685, efter erövringen av Jamtland.
Där skriver man om denna sten; "På Möhråkersfjället står en sten uti en dal wid en bäck ... wid allmänna wägen strax wäst om landamäre ... med runska bokstäfwer skrifwit ...". Stenen står förvisso öster om landamären, men tolkningen att det skulle ha varit en runsten stod sig ganska länge, tills någon runkunnig kom dit och såg att det var andra tecken än runor. Stenens historia blev därmed ännu mer besynnerlig och fantasieggande.

Stenen i Grönan dal

Denna sten går under benämningen 'Stenen i Grönan Dal' och är förknippad med en spådom som i korthet förtäljer att så länge stenen står, skall jorden bestå, men när den faller är domedagen förestående. (se not nedan) På 1930-talet förstärktes lyckligtvis stenens grund så att den inte skulle falla, ovetandes om att världskriget bara inom några år skulle bryta ut.

I det fantastiska bildverket Svecia Antiqua, av Erik Dahlberg, tryckt 1716, finns många bilder av städer, byggnader, slott och herresäten från hela Sverige. Även många norrländska städer är avbildade, men intet från Jamtland, med ett undantag och det är Stenen i Grönan Dal!
Att den blev utvald måste betraktas som mycket märkligt, då vi i början på 1700-talet hade många gamla byggnader av intresse, som exempelvis kastalerna i Brunflo och i Sunne, korskyrkan i Brunflo som var den enda i sitt slag i Jamtland, och inte minst runstenen på Frösön. Allt detta överträffades av Stenen i Grönan Dal. Lägger man därtill hur otillgängligt stenen låg, på den tiden minst tre dagsetapper från Frösön, då anar man hur viktig Dahlberg tyckte stenen var.


Erik Dahlbergs bild av 'Stenen i Grönan Dal', tryckt 1716
i hans stora arbete 'Suecia antiqua et hodierna'

År 1733 blev stenen till och med föremål för en akademisk avhandling på latin av Jonas Renhorn vid Uppsala universitet.

Tolkningar

De märkliga ristningarna på stenen har aldrig kunnat uttolkas och kvarstår frågan om stenens ursprung, varför den restes och av vem.
Stenen står bland fjällen, mitt i det sydsamiska kulturområdet och har en fältindelning som liknar den på de samiska trolltrummorna. Men att våga gissa att samerna ristat och rest stenen, ter sig alltför djärvt, eftersom den samiska kulturen veterligen aldrig utfört sådana monument. Officiellt betraktas stenen som en gränssten, trots att den står 6-700 meter hitom Skurdalsporten.
På senare tid har märkliga ristningar upptäcks av norska lokalhistoriker vid själva Skurdalsporten. Eftersom ristningarna mest består av kors, har man gissat att det är pilgrimer som ristat dem. Eftersom pilgrimerna passerade stenen i Grönan dal, ligger det nära tillhands att tro att de även gjort ristningarna på denna sten. Även om det är tveksamt, för ristningarna kan knappast tolkas som kristna kors, så kvarstår ändå frågan varför man reste stenen, och varför just på denna plats.

Stenen i Grönan dal är väl värd ett besök och är inte alls svårtillgänglig sommartid. Från Högfjällshotellet i Storlien går en rösad led, som på en halvannan timme för en fram till stenen.
Märkligt att Högfjällshotellet inte marknadsför denna sägenomspunna sten i sina turistbroschyrer.

Vår gamla riksgräns i sydost har också ett särpräglat berg som riktmärke. Det är Dyrsjöskallen mellan Bräcke och Ånge. Berget påminner om frösöberget, men med en avrundad upphöjning, skalle, på bergsryggen. Där finns också på östra sidan sjön, nära järnvägsspåret ett gränsröse, samt en häll med inhuggna tecken. Ovisst om de är kvar nu efter att Banverket härjat där och gjort dubbelspår. Men man får väl lita på att handläggarna på Jämtlands läns museum varit vaksamma och följt upp arbetet.

Bo Oscarsson

Not.
Så här lyder sägnen:
"De svenske taga vid utländska seder
och kränka så sin forna heder
dock står stenen i grönan dal:

Då kyrkor varda fångehus
gudstjänsten mister sitt rätta ljus
så står stenen vid lag

När skalkar och bovar trivas
och ärlige män fördrivas
så står stenen vid makt

När präster varda bönder
och bönder allas vidunder
Då ligger stenen omkull."

Utdrag av sammanlagt 14 strofer, nedtecknade av kyrkoherde Jesper Marci på 1580-talet, tryckta första gången 1617. Återgivna i Jämten 1927, sid 78 - 82.

Källor:
Landsantikvarie Eric Festin, 'Om stenen i grönan dal', Fornvårdaren V:2 1934, sid183 -191.
Pehr Jonsson, 'Stenen i grönan dal', Jämten 1927, sid 78 - 82.
Landsantikvarie Eric Festin, 'Stenen i grönan dal', På Skidor, årsskrift 1935.

Tillbaka till Historiesidan

Den sägenomspunna 'Stenen i Grönan Dal'

Länk till fler bilder av stenen

Länk 2 till fler bilder av stenen

BILDTEXT:
(bilden ännu inte inscannad)

1) Skurdalsporten där pilgrimsleden gick. 'Stenen i Grönan Dal' i förgrunden. Foto förf.


27.10.2004