Jamten som överlevde Titanic

En ögonvittnesskildring:

Han hette Oskar Hedman och var 27 år gammal den 14 april 1912, då Titanic sjönk. Han hade varit hemma i Ragunda i Jämtland och hälsat på sin syster och svåger handlanden O J Näsvall och var nu på väg tillbaka till Amerika. Som alla andra män fick han stå tillbaka när livbåtarna fylldes och kunde bara göra sig beredd på att dö. Här följer hans skildring:

"Jag låg i en hytt i fören av båten. Klockan 12.00 (24.00) väcktes jag av en stöt samt såg genast att båten stannat. Jag klädde på mig ganska hastigt samt gick upp på däck. Där hörde jag att ångaren stött på ett isberg, men att det var ingen fara, sades det. Om en 20 minuter skulle jag gå tillbaka till min hytt för att få mitt livbälte, men då var hytten fylld med vatten. Jag sprang då upp och talade med några kamrater, några goda vänner från Göteborg. Vi erforo att ångaren sjönk sakta. Livräddningsbåtarna började till sist sättas ut och kvinnor och barn räddades först. Vi visste att det var bortåt 3000 människor ombord och endast 18 livbåtar. Jag såg således ingen räddning. Natten var ganska lugn. Stjärnorna glimmade. Jag gick på akterdäck ensam. Många hundra hade då redan hoppat i sjön och fått sin grav där. Jag blickade upp mot himmelen och bad att Gud skulle taga min själ. Sedan gick jag lugnare döden tillmötes. Men o vilken jämmer och bön om frälsning från hundratals människor! Jag gick att söka mina kamrater, men de hade försvunnit. Jag stod då ensam och sågo huru den sista livbåten firades ned. En officer stod där med revolvern i hand för att hindra ursinniga människor att rusa ned. Båten var fylld av kvinnor. Jag sprang fram för att möjligen få se någon, som kunde hälsa mitt sista farväl. Ett fruntimmer hoppade ned mot båten men föll i djupet. Livbåten var då nedsänkt. Plötsligt tänkte jag; kanske jag skall hoppa och försöka. Om jag blir nedskjuten, dör jag fortare. Jag hoppade därpå och kom ned i livbåten. Genast lösgjordes den och jag fick tag i en åra och började ro av alla krafter utåt sjön. Den stora ångaren var då färdig att sjunka. Plötsligt slocknade alla elektriska ljus, ett brak och hemska skri hördes, varpå båten reste aktern i vädret. Så stod den ungefär 2 minuter och sedan försvann den i havet. Just då hörde jag det allra hemskaste jämmer. Ett tusental människor lågo på vattnet och ropade på hjälp, men ingen räddning kom. Så småningom tystnade ropen. Sjön låg ganska stilla. Stjärnorna tindrade i den hemska natten. Ingen tycktes veta vart vi skulle ro och ingen ångare syntes till. Det var mycket kallt. Mina fötter voro våta och styva. Jag tänkte då; detta blir visst pinsammare än om jag följt med den stora ångaren i djupet. Så rodde vi runt i flera timmar till dess det började dagas. Då fingo vi se en ångare långt bort. Vid denna tid började det blåsa skarpt, men vinden drev oss mot den ankommande ångaren. Omkring klockan halv 6 på morgonen nådde vi fram till ångaren, som förde oss till New York. Det tog 8 dagar. Flera dogo under tiden och kastades i sjön, och många stackars kvinnor stodo på däck med sina barn på armen och sågo ut mot havet, där deras män funnit sin grav.
Hr Hedman upplyser slutligen i sitt brev att ångaren höll sig uppe i två timmar efter sammanstötningen med isberget, samt att den livbåt, i vilken han blev räddad, bar numret 10 samt var lastad med 50 kvinnor och 4 män."

Orsaken till olyckan berodde på, enligt vad som återgavs i tidningarna dagarna efter, att Titanic höll full fart, trots varningen om isberg. Anledningen var att Titanic skulle slå "Mauretanias" hastighetsrekord till New York. Kaptenen skulle nog sänkt farten, men rederiets direktör Ismay var med på resan, så han kände sig förmodligen pressad av sin arbetsgivare att följa order.

Känns orsaken igen? Det framkom strax efter Estonia-olyckan att farten var för hög för den hårda sjön som då rådde. Orsaken var att rederiet hade satt som mål att tidtabellen skulle hållas!
Vad lärde man sig av Titanic-olyckan? Jo att det skulle finnas livbåtar till alla. Vad lärde man sig av Estonia-olyckan? Att det skulle vara vattentäta skott på bildäck, så att man skulle få tid på sig att sätta ut livbåtarna. Med teknikens "utveckling" hade man uteslutit de vattentäta skotten som Titanic hade. Dock är den viktigaste lärdommen att man ska ha respekt för naturkrafterna. Det gjorde man inte när man höll full fart.
Rederidirektör Ismay som drivit på Titanics rekordjakt var den som först klev i livbåtarna och överlevde. Kapten Smith fick följa sitt skepp i djupet, tillsamman med med 1500 andra män, kvinnor och barn.