JÄRPENS HISTORIA

av Bo Oscarsson

Följande sammanställning om Järpen är ett resultat av mitt historieintresse från tiden då jag arbetade
som kultursekreterare i Åre kommun, åren 1985 - 1996

Järpen är ett industrisamhälle som har sitt ursprung från slutet av 1800-talet. Utvecklingen av samhället började med järnvägen 1881. Stationen fick namnet Hjerpen. Då fanns där fanns "blott två gårdar" , skriver Johan Saxon Lindström. [1]
Postkontor fick Järpen samtidigt med järnvägen år 1881. Samhället började snabbt att växa, först med sågverken som etablerade sig på Tossön. Fem år senare 1886 började Järpens riktigt stora utveckling när pappersmassefabriken byggdes. Den blev klar år 1888 och var då en av de första cellulosaindustrierna i Sverige som använde den nya tekniken med sulfitframställning av pappersmassa. Fabriken byggdes och drevs av skottar och därför blev engelska det rådande språket på kontoret i Järpen. Fabrikens namn blev också engelskt: "The Sulphite Pulp Mills Hjerpen, Sweden". Samtidigt med fabriken byggdes också en kraftstation och Järpen blev 1888 en av de första orterna i Sverige med elektriskt ljus från vattenkraft.
Kraftstationen i Järpen byggdes ut 1944 och Järpströmmen torrlades från Kallsjön ända ned till Järpen genom en tunnel. Stationen ägs nu av Stockholms stad och kraften går bokstavligen över våra huvuden direkt söderut.

Uppgång och fall

Pappersmassefabriken var vid år 1900 Jämtlands största industri med över 200 anställda. Runt fabriken och sågverken växte bostäder och affärer upp i en takt som påminde om en guldrush. En affärsgata växte fram och redan på 1890-talet fanns 10 diversehandlare, 1 järnhandel, 3 bagare, 1 bryggeri, flera skräddare och skomakare, 3 matställen, 3 biljarder, 1 skola, 3 dansbanor och ett stort hotell som i Jämtland bara överträffades av Grand Hotell i Östersund. Goodtemplarna byggde ett Ordenshus, tyvärr nedbrunnet på 1990-talet. Även frikyrkorna uppförde egna gudstjänstlokaler. Järpen var med andra ord på väg att bli Jämtlands andra stad, men guldrushen avtog med första världskriget, ökad konkurrens m m, så historien slutade med nedgång och förfall. Sedan skottarna, efter tre decenniers verksamhet, sålt fabriken kallades den för "Hjerpens Cellulosafabrik" och sist Tegefors verk innan Korsnäs-Marma lade ned fabriken 1962.

Nedgången bromsades först upp med kommunsammanslagningen 1974, då Järpen blev centralort i Åre kommun. Men Järpens tillväxt skedde nu på bekostnad av andra orter. Som exempel flyttades apoteket och läkarstationen från Mörsil till Järpen.

Där kommunkontoret i Järpen nu ligger, låg förut en av de två ursprungliga gårdarna som fanns före 1881. Den hette Notvallen. Givetvis skulle kommunhuset byggas just där så gården revs år 1957. Lyckligtvis tog man vara på den gamla mangårdsbyggnaden och flyttade den upp på skogsbacken ovanför kommunhuset. Där användes den först som vandrarhem, sedan som kommunens huvudbibliotek fram till 1988. Efter bibliotekets flyttning uppstod en dragkamp om husets användning. Idrottsföreningarna ville göra om det till aktivitetshus och kansli, någon ville göra det till vävstuga, medan dåvarande kultursekreteraren Bo Oscarsson ville ha det som kulturbyggnad. Sistnämnda förslag vann gehör och byggnaden blev "Kulturhuset i Järpen." Det används i dag för konstutställningar och sammanträden mm.
Järpen är i dag, trots Åres expansion, kommunens största tätort med cirka 2.000 invånare.

Järpens äldre historia

När ortnamnet Järpen var etablerat för det nya samhället med både Järnvägsstation och poststation, fick den gamla byn med namnet Järpen finna sig i att byta namn till "Järpbyn".

Första gången namnet Järpen användes för platsen för nuvarande samhället var när skansen byggdes. Skansen anlades under den svenska ockupationen av Jämtland 1611-13 och fick namnet "Hjerpe skans".
Efter att Jämtland kommit under Sverige, byggdes en ny skans 1677 med ett blockhus av sten uppe på kullen och en krutkällare bredvid. På så vis blev det två skansar, en på kullen och en vid vattnet. Mellan skansarna byggdes en underjordisk förbindelsegång, som gett upphov till många, mer eller mindre fantastiska sägner. Gången förstördes 1886 när man började bryta berg ur skanskullen för att ha byggmaterial till massafabriken. Ett praktiskt, men ett kulturellt sanslöst tilltag, som förstörde en del av Järpens säregna historia.

Hjerpens broar

Enligt en av Fale Burman återgiven uppgift, skulle det ha funnits en bro i Järpen i början av 1600-talet. [2] Denna skall dock ha blivit uppbränd "i nästföljande krig", varmed åsyftas Baltzarfejden, skriver Janrik Bromé. [3] Baltzarfejden ägde rum 1611-13.
Uppgiften om den gamla bron 1611, bekräftas också av en samtida handling från den norske länsherren i Trondheim i samband med svenskarnas angrepp på Jämtland. Bron kallas där "Undersagers Bro". [4]
Denna uppgift bekräftas av en karta från 1682 i Krigsarkivet.[5] På den kartan finns två gamla brofundament utritade i Järpströmmen, ungefär där järnvägsbron ligger idag, med upplysning om att det är lämningar efter gamla bron.

Antagligen blev den första bron byggd efter freden i Stettin 1570 då den dansk/norska administrationen behövde bättre förbindelser till Frösön och samtidigt bättre kunna försvara Jamtland mot svenskarna.

Andra bron över Järpströmmen byggdes 1712 av Lars Ytter. Den var byggd på stenkar. Bron blev fördärvad av islossningen 1716, men återuppbyggdes samma år av Hans Ranklef, länsman i Undersåker, och kvarstod till 1781. En ny bro på pålar byggdes 1782 av Jonas Hellström, konstmästare vid Huså-Fröå gruvor, men raserades redan 1787. [6,7]

Kopparhyttan

I Järpen anlades år 1739 en smälthytta för kopparmalmen från Handölsgruvan. Hyttan byggdes vid Järpströmmen, inte långt från skansen, och fick namnet "Järpe hytta". År 1742 förvärvade Huså kopparverk all mark runt skansen och ned mot Järpströmmen enligt en lantmäterihandling. [8]
Hyttan fanns i Järpen i sex år, varefter den flyttades till Huså år 1745. Än i dag kallas området Hyttåkern. Hyttan och skansen bidrog säkert till att namnet Järpen senare etablerades som begrepp för det nya samhället.

Racklöfska skolan

Hjerpe skans övergavs år 1735 [9] och manskapet förflyttades söderut, däribland artilleristen Hans Hansson Randklef. Kvar i ett torp vid skansen lämnades hans hustru och de små barnen i fattigdom. Sonen Olof var då bara fyra år. Han fick senare följa med forbönderna som lilldräng på handelsresorna till Norge och blev så småningom kvar i Trondheim som handelsdräng. Han började handla med nålar och blev som vuxen en rik köpman under namnet Racklöv. Före sin död år 1802 donerade han 13.000 riksdaler av sin förmögenhet till en skola i Järpbyn. Skolan började sin verksamhet 1815 [10] och fick senare namnet Racklöfska skolan.

Det kan också nämnas att skolan fick en annan, men inte lika stor donation efter testamente från bondsonen Södergren, som slutade sina dagar som välbeställd brukspatron på Ljusnedals bruk i Härjedalen. [11]
Namnet Racklöfska skolan övertogs omkring år 1891 [12] av skolan i samhället Järpen. Men den gamla skolbyggnaden står ännu kvar i Järpbyn och torde vara Jämtlands äldsta bevarade skolbyggnad!

Den äldsta bevarade byggnaden i Järpen är krutkällaren vid skansruinen. Den är närmare tre hundra år gammal och är Jämtlands äldsta och största jordkällare. Skansen revs 1809.

Bo Oscarsson

Noter.
[1] Johan Saxon Lindström, 1890-talet
[2] Fale Burman, Jämtlands Vägar 1791, nytryck 1991 sid.46
[3] Bromé, J/H H del III, sid 261
[4] ÖLA bibl. boken "Norske Samlinger" Bind 1, 1852, artikeln "Nye Bidrag til Kalmar-Krigens Historie" sid. 374. (15 augusti 1611: "Fangene berettede, at Svensken vilde indtage Undersager Bro, at de ikke skulde komme tilbage igjen. Saa maatte Vore drage at faae Broen ind för de, og begive dem til Norge,:")
[5] Krigsarkivet karta "J5"
[6] Burman, a a sid.46
[7] Johan Törnsten skriver 1792 att bron raserades 1785. Fornvårdaren II, 1929 sid.181
[8] Lantmäteriet Östersund, karta nr.18 Undersåker
[9] Erik Olsson, a a sid.45
[10] Schuberts resa 1817-1820, del II sid.605. Erik Olsson, a a sid.91 anger 1813.
[11] Schubert a a sid 605.
[12] Erik Olsson, Undersåkersboken sid.91-92

Tillbaka till Historiesidan