På Nifsåsa i Ås sokken boodd Nifsåsgåbben å i Kånkbakka Kånkbakksgåbben. Nifsåsgåbben va ovonsle rik men illistu å elak å sä va n huskut avunnsjuk på graann senn, som va snäll å goshlen ta seg.
Nifsåsgåbben försökt på all möjlen vis te få at seg egendomen at Kånkbakksgåbba henn, men de lykkes aller för a hårre han än bar seg at, å te shlut, när ittna æne holp, bestämme´n seg för te försök å ta ihel´n.
Når de to på lei mot jul om e år sä gikk n hitat Kånkbakksgåbba å beklaga å ba n om förlåtels för allht ont han ha gjort a mång gånga å baug heim n på e försoningskalas om julaftan.
Kånkbakksgåbben han troodd bære gott om folk, sä han illfäntes ju ittna uttan gikk heim hitat a om julkvälln å vårt ju mottegen å pläga sä ovårut atte.
Dom saup å kaske duktu tag å vårt ju på tura å helst Kånkbakksgåbben vårt branog vinglu i beinom.
Te sist ville Nifsåsgåbben syn ta hårre han hadd orna på gårla senn å all dyrbarheitan sin - han haadd tillåmæ selverskon på hästom når han for te kjörsn om söndagan, sä kjörsfolkje vårt ju opp i all förunnrom.
Å bäst som dom for å gikk omkring derpå gårla sä komme dom hit at brönnan, men då tog e e hastut shlut på n henn så kalle vännskapa å försoningsfesta, för nu komme tillfälle som Nifsåsgåbben hadd vänte på å han vräkt iväjg graann senn nedi brönne sä han dråkne.
Å nu kuunn Nifsåsgåbben uttan nå hinner ta hann om allhtihop ette granna senn, som han hadd tynnt.
Men - hämna komme!
N dag når han sto å tömmre på n ny n lo, sä komme länsman å häkte n! Han vårt hælshöggen å stegle hermæ e grinn uttaför Nifsåsa, å n dann grinna kalles än i dag för "Stegel-grinna".
Änkja ett Kånkbakksgåbba hu flöött te Röa å de säss atte hu va föörst bebyggarn der.
(ur Ragnar Ohlsons 'En bok om jämtskan')
Översättning
ovonsle - oerhört
goshlen - godmodig
aller - aldrig
ittna æne - ingenting annat
baug - bjöd
ovårut - storartat
på tura - berusad
syn ta - visa
kjörsn - kyrkan
brönne - brunnen
tynnt - dödat
lo - loge
stegle - steglad, sätt att skända den avrättade genom att hänga upp liket på en ställning
Bearbetning av Bo Oscarsson
© Bo Oscarsson
2001