Skalstuguvägens historia
Av Bo Oscarsson
Skalstuguvägen följer en urgammal handelsled mellan Jämtland och Tröndelagen. Från äldre Frostatingslagen vet vi att jamtarna hade en marknad på Frösön som norrmännen besökte.
Marknaden på Levanger är säkert lika gammal eftersom den anpassades i tid så att man skulle hinna resa emellan marknaderna. Därav lär vi att det förekommit marknadstrafik över Kölen redan på vikingatiden.
Från senare sekler vet vi att färdleden i stort sett följde nuvarande Skalstuguvägen. Då
det inte finns något som tyder på att vägsträckningen ändrats, kan man anta att den är ursprunglig.
För att säkrare kunna ta sig över fjällen vintertid, på handelsresorna till Levanger, lät jamtarna anlägga en gemensamt bekostad fjällstuga i Medstugan. Den kallades för Sælostugan.
Snorre Sturlasson berättar i Olavs saga att islänningen Torodd Snorresson, tillsammans med Arnljot Gelline, år 1027 övernattade på Sælostugan på väg till Norge. Ordet sæluhus betyder 'fjällstuga' på isländska.
Då det fanns en sælostuga redan i början av 1000-talet, visar det att färdleden redan då var etablerad. Man kan därför på goda grunder anta att färdleden använts ännu tidigare. En yxa från omring år 700 är funnen i Medstugan.
Snorre berättar i nämnda saga att Olav den Helige färdades denna väg i juli år 1030 på väg till Norge.
År 1602 påbjöd den danske kungen Kristian IV att två nya fjällstugor skulle byggas längs vägen för att underlätta färden över Kölen. De var Skalstugan och Stalltjärnsstugan. Det är den förra som gett vägen dess nuvarande namn.
Så långt tillbaka som vi har historiska uppgifter vet vi att jamtarna årligen färdades i hundratal längs
denna väg.
År 1683 anges exempelvis att över ett tusen jamtska forbönder med hästar och lass
passerat gränsen och erlagt tullavgift. År 1750 berättas att det fanns stallrum för tvåhundra hästar i Medstugan. Självklart fanns då också husrum för minst lika många forbönder.
Handelsfärderna pågick tills järnvägen år 1882 tog över varutransporterna. Som kommunikationsled kan Skalstuguvägen därför sägas ha en tusenårig historia.
Skalstuguvägen blev väg i modern betydelse först på 1800-talet även om de första ansatserna till sommarväg gjordes redan år 1718 i samband med att Karl den XII:s karoliner skulle inta Norge.
De behövde en väg för att transportera kanoner och annan materiel och tvingades bygga en provisorisk kärrväg. Krigsföretaget misslyckades och vägbygget avslutades, vilket en beskrivning från år 1763 visar: "På denna vägen voro öfver myrorna och sanka marken gamla och söndriga kafvelbroar, som berättades blifvit ditlagde år 1718 vid Svenska Arméens ingång i Norrige."
Det kom att dröja nästan 100 år efter karolinernas insats innan arbetet med en riktig sommarväg påbörjades.
År 1811 undersöktes förutsättningarna för en väg från Sta mot gränsen, men arbetet tog fart först efter att Sverige och Norge bildat union år 1814.
Men ännu år 1819 saknades en riktig kärrväg väster om Duved, något som resenären Schubert noterade i sin dagbok. Han skriver när han kommer till Sta: "Här upphör körvägen, och den nya vägen till Norrige begynnes, hvarpå man arbetar sedan Norriges förening med Sverige. ... Gamla vägen var blott ridväg och ganska krokig; den nya är så rakt anlagd som möjligt."
Schubert konstaterar att nya vägen inte var farbar "ty några broar feltes, äfvesom påfyllningen af grus".
Skalstuguvägen började byggas under fyra veckor sommaren 1815 av 50 man ur
fäljägarkåren på Frösön. Arbetet fortsatte följande sommar, nu med hundra man, men därefter gjorde man uppehåll ett par år och återupptog arbetet först 1819.
År 1820 var vägen färdigbruten upp till Riksgränsen. Då hade 3.609 famnar kavelbro lagts ut, d v s sammanlagt närmare fem kilometer 'timmerväg'. Samma år byggdes första bron över Bodsjöströmmen, men den togs av vårfloden och det kom att dröja 23 år innan en ny bro byggdes.
I en beskrivning år 1825 heter det "Den nya wägen, byggd dels inwid foten af fjällen, dels
öfwer myror, går till det mesta i rak sträckning, och wittnar om anläggarens, Hr Kapiten
Dillners, både skicklighet och nit för saken." Dillner var alltså vägens byggmästare. Han
noterade stolt i sin dagbok: "Märk, all väg å fast mark har uppbrutits av soldater." År 1822
var vägen hjälpligt körbar för hjulfordon. På norska sidan blev vägen klar 1826. Den var då
mycket bättre än på svenska sidan.
Efter att vägen ytterligare förbättrats och personligen invigts av Kung Karl den XIV
Johan den 29 augusti 1835, kom vägen att kallas Karl Johansvägen. "En av de mest drivande krafterna för detta vägföretag var bonden Per Jonsson i Medstugan", enligt Nils Agerberg. Per Jonsson var född i Medstugan 1782 och antog namnet Wikström. Han slutade sina dagar som förmögen affärsman i Östersund och är begravd intill Gamla Kyrkan, där hans gravsten ännu står.
Skalstuguvägen var den enda i Jämtlands län som byggdes och underhölls med statliga pengar. Övriga vägar i länet byggdes och underhölls med lokalt uttaxerade medel inom tingslagen, med Landstinget som tillsynsmyndighet. Detta förhållande framkom år 1840, när räkningen skulle betalas för de nya milhällorna med årtalet 1836, se nedan, som då blivit uppsatta efter vägen.
Skalstuguvägen var huvudvägen till Norge fram till 1958, då vägen över Storlien öppnades. Skalstuguvägen degraderades i rangordning av Vägverket, men är ännu i dag den viktigaste kommunikationsleden till och från Nord-Tröndelag. Först åren 1992-94 byggdes vägen om och fick modern standard. Efter ombyggnaden återinvigdes vägen den 11 juni 1995 av Karl Johans ättling i rakt nedstigande led, kung Carl den XVI:e Gustaf.
Stenvalvbron över Asån före restaureringen 1992-93
Foto: Bo Oscarsson
Det som i dag väcker resenärens uppmärksamhet är de gamla, bevarade stenvalvbroarna som man
kan se efter vägen. De byggdes inte samtidigt med vägen, vilket framgår i följande citat ur en samtida
landshövdingeberättelse. År 1848 beviljade Kungl.Maj:t 9.224 Riksdaler och 16 skilling till
byggande av "37 större och mindre broar och trummor å den på Statens bekostnad anlagde 4 1/2 mil
långa landsvägen från byn Sta i Åre socken till riksgränsen," samt förbättring av körbanorna.
Arbetet anges vara fullbordat och avsynat år 1855.
I dag finns 21 valvbroar bevarade. År 1991, när vägen skulle byggas om, var det meningen att sex av dem skulle rivas och ersättas med plåttrummor. Undertecknad lyckades förhindra rivningen. Av dem ingår fortfarande tre stenvalvbroar i den 1992-94 ombyggda vägen. De
tre broarna är nu förstärkta med betongdäck, för att få ut önskad vägbredd över dem. På norska
delen av Karl-Johansvägen ned mot Ådalsvollen finns ytterligare fyra bevarade stenvalvbroar.
Trummorna eller balkbroarna, är samtliga rivna efter den ombyggda vägen, men efter gamla vägen
genom Saxvallen finns en bevarad och från Skalstugan upp mot gränsen finns ytterligare tre
bevarade.
Längs Skalstuguvägen sattes sexton mil- och fjärdingshällar upp, varav fyra milhällar i gjutjärn, med årtalet 1836. Den första milhällan före Bodsjöströmmen, den andra vid Stalltjärnsstugan, den tredje i Medstugan och den fjärde strax före Skalstugan.
Av dem finns två kvar, varav en på ursprunglig plats vid vägen. Den ena står nedanför jaktvillan i Medstugan och den andra vid Vägverkets vägstation i Skalstugan. Det är exakt 10,0 kilometer mellan milhällorna, varför en av dem inte kan stå på ursprunglig plats eftersom den gamla milen var närmare 11 kilometer . Milstolpen i Medstugan finns dokumenterad på ett foto från omkring år1912, därav kan man utgå från att den idag står bara några hundra meter öster om sin ursprungliga plats. Av de två övriga förvaras en på Jämtlands läns museum med inventarienummer
13.508, medan en milhälla är flyttad från Skalstuguvägen och finns på en gård i Uppland, Mörsils socken.
Alla fyra milhällorna finns alltså kvar, vilket är glädjande och samtidigt en överraskning, eftersom Lennart Björkqvist år 1942 skriver att det fanns "endast två (möjligen tre) bevarade, därav en i Jämtlands läns museum." Vilken av dem som Björkqvist avser med 'möjligen' framgår inte, men det kan vara den från Medstugan som länge legat undangömd i ett förråd på Hushållningssällskapets egendom men sedan några år åter är utplacerad. Hur länge milhällan funnits på gården i Mörsil är okänt.
Ingen av de tolv fjärdingshällarna finns så vitt bekant kvar efter Skalstuguvägen. Däremot finns två bevarade på Skalstugans egendom, där de är placerade som inramning vid yttre entrédörren till matsalen. Ytterligare en finns på ovan nämnda gård i Uppland.
© Bo Oscarsson
Källor Skalstuvägen
E Bull, Jemtland og Norge, 1970
G Thulin; De Ecklisiastiska boställena i Jemtland
JLFT V:III, 1912
Nils Hallan, Jemter på Levangsmarknaden i 1680-årene, 1966
O Hagström; Jemtlands Economiska beskrifning, 1750
Holger Wickman/Gert Nylander, SKALSTUGAN, 1968
Marelius, Anmärkn. rörande Herjedalens och Jämtlands gränts emot Norrige, 1763
J/H H del IV
Schuberts resa 1817-1820 Del II
Jämtlands Regementes resa till Værnes 1825, reseberättelse
Carl-Johansvägen, Gösta Widmark, ÖP 27/4 1960
Nils Agerberg, 1984, MEDSTUGAN
Jämten 1942
Landshövdingeberättelsen för Jemtlands län1848 -1850
Landshövdingeberättelsen för Jemtlands län1851 -1855
muntliga upplysningar av vägbyggaren Örjan Larses BPA 13 april 1994