Jonas Stadling 1847-1935



Jonas Stadling 80 år

Jonas Stadling var född i Lockåsen i Myssjö socken i Jamtland den 12 november 1847. Efternamnet tog han efter sin mor Hedvig Stadling som på morssidan hade anknytning till Side i Ovikens socken. Förnamnet Jöns ändrades av misstag till Jonas när han flyttade till Stockholm. Trots personligt besök hos ansvarig folkbokförare, som då var ingen mindre än självaste "kalvskinnsprästen" Nils Johan Ekdahl, så lyckades det inte Jonas Stadling att korrigera myndighetens misstag. Som den generöse person Stadling var, lät han myndighetens misstag bestå och kallade sig därefter för Jonas.

Vid fyra års ålder insjuknade Stadling. Hans mor vakade vid hans sjukbädd dag och natt i väntan på slutet för det stackars barnet. Märkligt nog överlevde han, och hans "stor-gummor" Sköld-Märet brukade sedan säga på hans barndoms födelsedagar; "Du är född på en torsdagsnatt och får aldrig någon ro i Världen, men din Skyddsängel som besökte dig under din sjukdom skall skydda och bevara dig på alla dina vägar".

Och nog blev Jonas Stadlings vägar både många, långa och farliga. På sin 20-årsdag lämnade Jonas Stadling sin hembygd Jamtland och gick till fots till Sundsvall för att där gå i baptisternas religiösa skola. Då hans födelseår var 1847, förstår vi att denna händelse inträffade just nödåret 1867. Och här börjar, som det synes av en tillfällighet, Jonas Stadlings livslånga och självuppoffrande gärning som hjälpare åt människor i nöd - oavsett ursprung eller nationalitet.

Nödåret 1867

När så nödåret 1867 inträffande, ombads han att förmedla mjöl till de värst svältande i Västerbotten. Stadling tvekade inte, utan gav sig genast i väg på sitt första, stora nödhjälpsarbete - som kom att följas av många både inom och utom landets gränser.


Hur svårt det egentligen var i Västerbotten nödåret 1867, berättar Stadling i ett exempel från ett litet nybygge i västra Vännäs socken. På grund av svälten hade först fadern gett sig frampå bygden för att skaffa mat år den svältande familjen. Eftersom fadern inte lyckades få tag i någon mat, dröjde hans återresa, varpå modern i ren desperation gav sig i väg i djupsnön för att söka rädda livet på sina två, små svältande flickor. När föräldrarna så kom hem, låg den ena flickan uppkrupen i den öppna spisen med träkol i munnen och den andra framför på golvet. Båda var döda. När vi i dag ser svältande och döende barn på teven, ska vi komma ihåg att det bara är drygt 100 år sedan svältdöden fanns här i landet. När nödhjälpsarbetet hade avslutats i Västerbotten, begav sig Stadling först till Stockholm och senare till Uppsala för studier. Därefter vidare till studier i Schweiz och England.

Efter studierna företog Jonas Stadling många resor med början till Amerika, varefter han debuterade som författare år 1883, med boken "Genom den stora Vestern". I den boken skildrar han sina möten med bland annat indianernas gamla kultur, de nyligen frigivna slavarna, de svenska invandrarnas situation, mormonernas religion med månggifte och legaliserad incest, med mera.[1]

Samer och Baggböleri

Genom att Stadling drabbades av överansträngning av att hjälpa nödlidande, blev han 1889 sängliggande nästan ett helt år. Han blev då på läkares tillrådan anmodad att byta miljö och söka sig till ett vilohem. Med sina rötter i Jamtland, valde han att söka sig till ett vilohem i hembygden och kom så till Klockagården i Ånn sommaren 1890.

För vården av hälsan företog han långa promenader och kom bland annat till Handölsdalen, där han lärde känna samerna. Där fick han höra om hur bruksägaren Farup på Ljusnedal behandlade härjedalssamerna. Farup lät skjuta alla renar som kom in på brukets mark - fordom renbetesland - och hotade därmed samernas existens. Jonas Stadling reagerade ögonblickligen och telegraferade hŠndelsen - trots sin sjukskrivning - till Aftonbladets redaktion i Stockholm. Därmed startade en mångårig kamp för samerna och deras rättvisa i det svenska samhället. Först efter åtta år, med hjälp av konstnären Johan Tirén och riksdagsmannen Claes Adelsköld, lyckades det Jonas Stadling att driva frågan om samernas rättigheter i Härjedalen till en rättvis lösning. Samernas framtid tryggades genom att staten löste in Ljusnedal. Renarna kunde åter ströva fritt på sina forna betesland utan att bli skjutna av en egocentrisk storsvensk brukspatron i Härjedalen. Stadling började som journalist för Aftonbladet 1892 och var medarbetare fram till 1913.

År 1892 var det åter dags för Jonas Stadling att ge sig ut på nödhjälpsarbete. I Ryssland var då en svår hungersnöd, och Stadling reste dit som ombud för amerikanska filantroper och deltog i den sedermera världsberömde författaren Leo Tolstoys hjälparbete.

Under de två påföljande åren deltog han också i nödhjälpsarbetet i Norrbotten. Under sina resor i de norrländska bygderna uppmärksammade Jonas Stadling hur herrarna i skogsbolagen utnyttjade småbrukarnas och nybyggarnas svåra situation för att komma åt deras skogar, som då hade blivit mycket värdefulla. Detta förhållande är i dag bekant under namnet "baggböleri", efter orten Baggböle i Västerbotten. Den som förde fram baggböleriets skumma affärer till det obarmhärtiga dagsljuset var Jonas Stadling! Detta föranledde Stadling till en 10 årig kamp - beväpnad endast med en vass penna - för de fattiga småböndernas rättvisa mot bolagens finter och tricks, som avverkningsrätter och arrenden. Stadlings bok "Vår irländska fråga" blev ett utmärkt vapen i kampen.
Kampen utmynnade i en lag antagen av riksdagen år 1906, som förbjöd skogsbolagen att vidare köpa upp skog! (Lagen upphävdes på 1940-talet).

På spaning efter André

En annan händelse som indirekt gav Jonas Stadling berömmelse, var hans spaningar i Sibirien efter Andrées polarexpedition.
Andrée startade sin ballongflygning mot Nordpolen från Spetsbergen den 11 juli 1897. Jonas Stadling var där som journalist för Aftonbladet och tog de sedermera berömda fotografierna vid avfärden. Att just jamtlandssonen Stadling tog dessa berömda bilder kanske påverkades av att en av ballongfararna, Knut Frænkel, var från Jamtland. Han var uppvuxen i Alsen och hade gått i läroverket här i Östersund.
Ballongen försvann som bekant och att spana efter de försvunna utsågs Jonas Stadling och Frænkels broder. Spaningen inriktades på norra Sibirien, dit man trodde att ballongfararna hade drivit. Stadling och Frænkel tog tåget från Moskva på den då påbörjade Transsibiriska järnvägen och åkte den så långt den var färdigbyggd.

Färden mot norra Sibirien fortsatte sedan efter ren-ackja eller hundspann. På denna resa mötte Stadling många märkliga folkstammar, märkliga livsöden och tragedier. Från Moskva skickades oliktänkande efter gammal tradition, till Sibirien. För att de inte skulle kunna återvända osedda, brändes in ordet VRNK (kriminell) i pannan. Vad värre var, att man också skickade grova våldsmän till Sibirien, såsom mördare och våldtäktsmän. Dessa farliga människor kom att terrorisera de oskyldiga naturfolken som exempelvis Tunguser och Jakuter, så att deras hövdingar, när de träffade Jonas Stadling, bad honom att framföra deras klagomål över hur dessa våldförde sig på deras unga, oskyldiga uppväxande flickor, "till den Stora Vita Solen i Moskva" - det vill säga tsaren av Ryssland.
Givetvis utförde Jonas Stadling uppdraget då han efter sina strapatser återvände från Sibirien - och kanske på så vis hjälpte de stackars drabbade folkstammarna - av vilka många tidigare inte sett en vit man, förutom våldsmännen.
Inte mindre än 300 mil färdades Jonas Stadling genom Sibirien, efter hundspann och ackja över den oändliga tundran mellan Lena och Jenisej.
Han gjorde under sina resor i Sibirien många och intressanta iakttagelser om folkstammarnas seder och bruk - inte minst deras religiösa, av oss kallade hedniska seder, som aldrig tidigare varit skildrade.
Vid ett tillfälle på sin resa då Stadling blivit magsjuk under färden över tundran, övertalades han av föraren, en "hederlig tungushövding", att dricka blod från en nyslaktad vildren. Som djupt kristen babtist vägrade han i det längsta. (som bekant äter inte baptister blodmat) Till slut insåg Stadling att han inte hade något annat val än att dricka det färska, ännu av kroppsvärmen ångande blodet. "Och det kurerade mig", skriver Stadling i sina Minnesanteckningar.

Under sin resa bland dessa för oss ännu i dag nästan okända stammar, studerade Jonas Stadling deras primitiva, hedniska religioner och utgav sedermera en bok "Schamanismen i Norra Asien" som sedan under många år användes som lärobok vid svenska universitet, bland annat för teologie studerande i Uppsala.
Under sina resor i Ryssland lärde Jonas Stadling känna författaren Leo Tolstoy, känd bland annat for världens mest omfångsrika roman: Krig och Fred.

Leo Tolstoys son skrev sedermera om Jonas Stadling: "Min fader hade flera intima vänner bland svenskarna, bland vilka var Jonas Stadling, en välkänd svensk författare, som var en uppriktig beundrare av min fader. Min fader uttalade alltid sin förvåning över att denne utmärkte författare ej var högre uppskattad i sitt land."
Leo Tolstoys förvåning är verkligen något som man instämmer i när man har läst Stadlings skrifter och därigenom lärt känna hans liv.

Jonas Stadling avled år 1935 i Stockholm. Sin kvarlåtenskap testamenterade han till länsmuséet i Östersund, där hans arbetsrum från Döbelnsgatan 5 uppmonterades exakt som det stod med möbler och allt. Tyvärr lät nuvarande museichefen Sten Rentzhog riva minnesrummet i början av 1980-talet och göra det till arbetslokal.

Bo Oscarsson

[1] Jämför: Jonas Stadling, Hvad Jag Hörde och Såg i Mormonernas Zion (Stockholm, 1884), p. 28.

Stadling kunde naturligtvis jamska och skrev följande episod i boken Genom den stora Vestern.

Tillbaka till Berömda jamtar