n Pål: Du ha för klein n mærs på krokja denn
n Ambros: Hææ - je ha ju såmmu mærsn som du, å du ha ju fått deg når åbbåra
n Pål: Joo, mæn i går drog je opp n aure som vog tvo kilo
n Ambros: Å du Stor Pål ljug så du tror deg sjalv
n Pål: Dra opp nu Ambros, flöyte dett dauk
n Ambros: (drar opp) Hen var e fell ittnå, du ljug som vanla
n Pål: Du drog opp för fort, du kan itt ångel du!
n Ambros: Nähä - je kan ittnå je - de e bære n Stor Pål som kan å veit ahllt.
n Pål: Siddu, nu nappe´ne igjann!
n Ambros: N henn gången lur du meg itt
n Pål: Ske mæ kast ut näta i kväll?
n Ambros: Jaa, å då lägg mæ dom borta holmen
n Pål: Nää, mæ ske lägg dom inni Lihll-vikjen
n Ambros: Jaha - du ske bestäm förstås
n Pål: Jaa, de e ju je som veit hårst auren går
n Ambros: Jaa, dom lä fell stå å väänt på deg Pål, men miin fiskja står borta holma, så dæ så
n Pål: Inni vikjen lägg mæ dom - mæ råkes klokka åått nema nåstran.
n Ambros: Siddu Pål, de naapp
n Pål: Hææ - du bære narres. (n Ambros skraatt)
n Ambros: Skraatt bäst som skraatt sist
Dativformer i texten: krokja, holma, vikjen, nåstran
Förklara varför orden står i dativ!
© Bo Oscarsson