Stårsebekymmer

Text. Alan Kristensson
oviksmål


Int gott te kunn neike,
når tylen e streike
vill sätte seg ne
å ha meg ti kne.

För pytt va de löne
te spenes å klöne
å gjære seg te,
sån stærsk som dom e.

Dom klipps ju å klönes
å ske läss som skremes
- kan erkänne smått,
bruk klipes rennt gott.

Fast ein gjett ha belen,
dom blir lätt besverlen
veit fala klennt
hårr stårsa ha mennt.

De vinn knafft bli role,
sæ kann n då stole,
på de pöjken bli kär
å ställ te besvär.

Nog kunn n begjere
de pöjkan skull lere
att bære ta kring
int meines nånting.

För skull man då jussom
ha rekning på pussom,
sæ gatt e fell bli
e fala besmi.

De e fell nå shlamse
te stårse, som flamse
å håll på seg klennt,
som skämm bortt dom rennt

Fell bäst å försöyke
te neike all pöjke
- hårr håttu dom e -
te sätt meg ti kne.

För jeg e försektu
å höllen för rektu
å bruke væ vän
mæ fästmanna menn.

Alan Kristenson

Ordförklaringar:
tylen - snygga
spenes - sparka
klöne - klösa
klipes - nypas
belen - tålamod
stole på - lita på
shlamse - fuskare
håttu - trevliga


Siste böna

Text. Alan Kristensson
oviksmål


De lei mot kvälla för a Tor på Haugom
han hadde evles å shlepe shlut.
Han låug der reida mæ dön ti augom,
som snært skull mårtne å shlekkes ut.

Å öve sänga sto prästn lute
å las tu Bokjen all hög e orl,
som skulle hjalpe a Tor te shlute
si tonge möe på Haugoms jorl.

Men vill å bleik låug n Tor å ore
å hadd int stånnan te stane för
men möddes ont för te fåu in fore,
mæn hesjan sto der såun fin å tör.

Han skreik å tiggde å fårske shläkta,
som sto å titte der stort å skyggt,
te hjalp'a bärje på nörder täkta,
förrn vere vänne å vårte styggt.

"Der ligg e breie, som träng te vännes
å höy te kjemme å köre in.
Om mæ at aftana ske nåu te ännes,
sa gjett mæ skynn oss ahllt vå mæ vinn!"

Men dåu sa vakne'n å annse prästn
å gatt förståu, att han skulle döy.
Han drog in tauman å stane hästn
å shlute kjemme å köre höy.

Han shläffte möa å bähllte vile
å va i årning te ge seg sta,
når siste sola ta aftana sile
å at a skein, der han låug å ba.

"Sa teg Du mot meg å e meg nådu,
som styr terätte ahllt ovan-ätt,
latt aller jorla mi gåu ti trådu
hell pöni fremmen n plog vål sätt."

Men tyst å bleik sto än prästn lute,
han la hop Boka mæ liffsens orl.
N Tor på Haugom hadd reida shlute
å lämne fråun seg si möes jorl.

Ordförklaringar:
fårske - förmanade
annse - varseblev



Texten anpassad efter Heimbygdas stavningsregeler

Bo Oscarsson
021212

© Bo Oscarsson

Läs en annan av hans dikter.

Tebaker te Jamsk-kursn