Likt källa ha auga dine,
n speijel som fejen å gla,
kan spegle de hågle å fine
å ljuvle som huvuln ha.
Lik källa e auga dine,
ja oppkomma trommeta lik,
som aller kan stane hell sine
men allhten e rinnenes rik.
Si, vattna, dom æma å speike,
ja sjöan, dom speike å frys,
men oppkomma sillre å leike
å ligg der om vintren å lys.
Hu ligg der i kalleste tin
å minns læmæ fenne å flein,
når stjærnan nu spegle se ti'n,
hårr gulla om huvula skein.
Ja, källa e auga dine,
som varlen at vintra sper
de vakkreste varme, fine
som huvuln såun ljuvlen ger.
Texten anpassad efter Heimbygdas stavningsregeler
Bo Oscarsson
021212
© Bo Oscarsson
Te tvo anner dikta ta a Alan Kristensson