Jamtlands runsten

Runstenen på Frösön är Jamtlands första skrivna dokument, bevarat i original och skrivet något av åren mellan 1030 och 1050.
Texten innehåller flera mycket intressanta uppgifter som ger oss kunskap om Jamtlands historia. Först får vi reda på att Tryn ristade runorna, därefter vem som var hövding eller jarl i Jamtland vid den tiden. Det var Östman Gudfastsson. Sedan får vi reda på att man då byggde första bron över Östersundet, där stenen står. Vi får till och med reda på vad byggmästaren hette. Hans namn var Asbjörn. Landets namn dokumenteras för första gången; 'iotalont' transkriberat till Jamtaland, vilket betyder jamtarnas land. Sist men inte minst det mest omvälvande budskapet, att man då lät kristna Jamtland. Runstenen är därmed också vårt äldsta, kristna monument! Korset på runstenen markerar kristendomen. Med kännedom om att Jamtland då hade självstyre med ett eget allting som hette Jamtamot, förmodar professor Sven B F Jansson att kristnandet togs genom ett alltingsbeslut.

Runstenen där den i dag står på Landstingets gård, undanskuffad från Runudden
av den fyrfiliga bron, som byggdes 1969-71. Foto Bo Oscarsson.

Trots allt det historiska innehåll som runstenen förmedlar, så marknadsförs den endast som 'Sveriges nordligaste runsten'. Ett helt historielöst epitet som refererar till stenens geografiska förhållande till Sverige, ett rike som vi inte ens tillhörde när stenen restes. Först efter ett halvt årtusende efter runstenens tillkomst, kom vi under Sverige!
Nog borde vi kunna komma med något bättre än Sveriges nordligaste! Jag tycker att man kort och gott kallar den för 'Jamtlands runsten', eftersom den ger ovärderliga upplysningar om vår äldsta historia under den tid då vi hade ett självständigt rike.

Falska påståenden

Mycket har skrivits om vår runsten. Allt har inte varit sant och något är fortfarande okänt för många. Till det som inte är sant, hör sådana uttalanden att runstenen är flyttad så många gånger att man inte vet var den ursprungligen stod. Visserligen är det sant att stenen flyttats många gånger, men sanningen är att alla flyttningar ägt rum under 1900-talet och kan dokumenteras! Så de som talar om 'många flyttningar' saknar perspektiv på Jamtlands historia.

Lögnen om de många flyttningarna har sitt ursprung från en sägen upptecknad på 1600-talet, som förtäljer att stenen flyttats från östra sundet till Frösö kyrka, men eftersom det då började spöka i sundet, var man tvungen att föra tillbaka runstenen på sin forna plats!
Även om man väljer att tro på denna sägen, så framgår det ju med all tydlighet att runstenen återfördes på sin ursprungliga plats som var på frösösidan av Östersundet.
En gång rubbades runstenen före 1900-talet. Det var år 1819. Då hade en nybyggare i den nyligen anlagda staden Östersund fått ögonen på en 'lämplig knutsten' och helt fräckt släpat in den till sitt nybygge i stan. Där kunde runstenens historia ha varit beseglad, om det inte varit för en persons resoluta ingripande. Och därmed är vi inne på det som är okänt för de flesta; den som räddade runstenen åt eftervärlden.

Runstenens räddare

Per Rissler, som 1819 förhindrade att stenen
blev byggnadsmaterial i nybyggarstaden Östersund

Det var förste länsläkaren i Jamtland, Per Rissler, som räddade runstenen! Han hade sin bostad på Frösön och sitt arbete på sjukhuset beläget på andra sidan bron i Östersund och passerade dagligen förbi runstenen, som stod vid broändan på frösösidan.
Stenens överdel hade då fallit ned. Runstenen hade ju varit spräckt i två delar sedan 1600-talet, vilket man kan se på de äldsta avritningarna av den. Enligt en uppgift från färjkarlen 1685 skulle stenen ha blivit ituslagen under något av de upprepade krig svenskarna utsatte oss för på 15-1600-talen.

En dag märkte Per Rissler att stenen var borta. Han efterspanade stenen och fann att en nybyggare i staden hade tagit den till en husgrund. Rissler fann igen stenen och såg då till att den fraktades tillbaka på sin 'forna plats'. Han skriver om detta i sina minnesanteckningar, men nämner inte ett ord om att det var han personligen som räddade stenen. Det förbjöd hans blyghet.
Den som i klartext talar om att det var Risslers förtjänst att stenen räddades, var lektorn och fornforskaren Peter Olsson. Han skriver i ett litet häfte, betitlat "Några upplysningar om fornsaker i Jemtland" tryckt 1874, 'Med tysthet bör ej förbigås en man, som genom sina åtgärder för detta minnesmärkes bevarande gjort sig förtjent af att tacksamt ihågkommas, nämligen aflidne provincialläkaren i Jemtland och Herjeådalen Per Rissler. Det var han som år 1819 upptäckte detta minnesmärke, då det, framdraget ur gruset, bortfördes för att användas som byggnadsmaterial för ett hus i Östersund, och som derefter lät hopsätta och uppställa det, stadigt fästadt med jern, der det nu står.' Av detta framgår med all önskvärd tydlighet att det var Per Rissler som räddade runstenen. Runstenens utflykt till staden 1819 resulterade i att stenen återfördes till sin ursprungliga plats, så någon ändring av runstenens plats blev det inte den gången.

Falsk historia

I Jämten 1944 och i Bokmalens förlags skrift om runstenen 1967 citeras Per Risslers anteckningar, men inget nämns om att det var han som räddade runstenen. I stället har man okritiskt tryckt en uppenbarligen falsk uppgift att Ekdahls lantmätare, Lars Cedergren, skulle ha räddat stenen 1826. Denna uppgift är uppenbarligen orimlig, eftersom den innebär att stenen bara sex år efter att Rissler räddat den, ånyo skulle behöva räddas. I synnerhet som Rissler dagligen hade uppsikt över runstenen när han gick från sitt hem på Hornsgatan över bron till sitt arbete på sjukhuset. Det är otänkbart att Rissler skulle ha låtit runstenen bli omkullstjälpt och liggande. Sannolikt är det Cedergrens fåfänga att inför Vitterhetsakademien ta åt sig äran för vad andra gjort som här återspeglas.
Ett annat, liknande exempel är en hörsägen från 1936, som Marit Åhlén tar upp i sin skrift om runstenen, utan kritisk granskning. Denna hörsägen innehåller i stort sett det som Per Rissler utförde för att rädda runstenen, men Marit Åhlén, tar ändå hörsägnen som fakta och räknar den som ett belägg(!) för att runstenen i mitten av 1860-talet ånyo raserats och förts till ett bygge i staden. Det är befängt, eftersom Peter Olsson i så fall skulle ha omnämnt detta i sin skrift 1874.
Sådana falska uppgifter bidrar bara till att vilseleda runstenens historia, vilket på sikt också skadar dess seriösa omvårdnad.

Sanningen om runstenens många flyttningar

Här nedan visas på en skiss de kända flyttningarna av runstenen,
alla utförda på 1900-talet!

Skiss: Bo Oscarsson

Här står runstenen på ursprungliga platsen, vid gamla pålbron.
Observera att runstenstexten är vänd mot söder.

I slutet av 1800-talet, när den gamla träbron skulle ersättas med en ny bro av järn, byggdes nya bron på norra sidan om den gamla. På så vis kom runstenen att vända baksidan mot den nya bron, varför stenen vändes 1898 när bron var klar. Men stenen stod alltså kvar på sin gamla plats, så det handlade inte om att flytta stenen.

Först år 1919 kom den första, egentliga flyttningen. (se nr 2 på skissen) Då flyttades runstenen fyra meter åt söder när vägen skulle breddas. Åtgärden var godkänd av Riksantikvarien efter anhållan från landsantikvarie Erik Festin.

Runstenen på sin nya plats 1919

Andra flyttningen kom år 1944, då landsantikvarie Erik Festin ville ge den 'en tryggad plats' för framtiden och flyttade den 30 meter åt norr, varvid stenen åter vändes mot söder. (se nr 3)

År 1945 dog Festin och bara fyra år senare, 1949, tredje flyttningen för Frösö hembygdsförening ville ha en 'lämpligare plats'. (se nr 4) Det blev den sista platsen på Runudden. Där stod runstenen fram till 1969.

Runudden förstördes definitivt 1969-71, stick i stäv med fornminneslagen, genom byggandet av den nuvarande bron. Runstenen förvarades därefter ett par år i ett kommunalt förråd.
Under tiden diskuterades frågan var runstenen skulle placeras. Efter lång kommunal handläggning beslöts det att placera den inne på Landstingets gård. Det var fjärde flyttningen och stenen vändes åter mot söder.(se nr 5)
5.
Den femte och senaste ägde rum 1987, då stenen flyttades 15 meter mot norr för att få ett 'lämpligare läge' (känns det igen?) och runstenen vändes mot väster. (se nr 6)

Sammanfattningsvis har runstenen bevisligen flyttats fem gånger och i samtliga fall under 1900-talet!

Denna vanvård av Jamtlands främsta fornminne, tillika det första och äldsta skrivna dokumentet i det självständiga Jamtland, är makalöst och kommer sannolikt att gå till historien som en av de största, historiska skandalerna i Jamtland under 1900-talet, möjligen i konkurrens med Flygvapnets utplånande av ruinen efter Västerhus kapell 1952.
Även i ett större sammanhang är det inget mindre än en skandal. Bland alla runstenar Norden finns bara en till utöver frösöstenen som talar om ett lands kristnande och det är den i Jellinge i Danmark. Den är danskarnas nationalmonument och vårdas ömt. Aldrig skulle man i Danmark komma på idén att dra en fyrfilig väg rakt över där jellingestenen står, än mindre komma på tanken att flytta den för biltrafikens skull! Här i Östersund kunde man både komma på den tokiga idén och även genomdriva den, trots att fornminnselagen också skyddar miljön kring fornlämningar. Men är man dåligt informerad, faller man lätt för sådana falska utsagor som att runstenen är flyttad så många gånger, att det inte spelade någon roll.

Epilog

När de första avbildningarna av runstenen gjordes i mitten av 1600-talet stod runstenen vid Östersundet på det som senare kallades Runudden.
Den viktigaste frågan i diskussionen om dess eventuella flyttning före 1600-talet har aldrig ställts: Vad skulle motivet ha varit för att flytta runstenen på medeltiden?
I synnerhet om det nu vore som vissa hävdat att det aldrig funnits någon bro över Östersundet förrän 1711 och runstenen stått vid en bäck vid Ändsjön, vad skulle då motivet vara att flytta den? Vem skulle ha kommit på idén? Vem skulle ha organiserat flyttningen? Av vilken anledning skulle man flytta den till en obefintlig bro? Frågorna kan göras flera, men svaret blir ändå ett; motivet saknas! Därför måste slutsatsen bli att runstenen restes vid Östersundet i samband med att bron byggdes. Östman Gudfastsson som lät resa stenen var inte svensk som Nils Ahnlund försöker få till av förnamnet Östman - person från öster, d v s Sverige. Ahnlund anför som 'bevis' en svensk vid namn Eyvind som kom till Island och fick tillnamnet Östman (austmadr). Iakttagelsen är riktig men slutsatsen fel. Förnamn får man ju när man föds, medan tillnamn läggs till senare efter förnamnet! T ex Kettil Ånundsson som fick tillnamnet Kettil Jamte. Om Östman Gudfastsson hetat Gudfast Östman skulle jag kunnat tro på Ahnlunds tolkning.
Östmans far skulle möjligen kunna ha varit svensk, enligt regeln att sonen får faderns efternamn som förnamn. Östman måste därför ha varit född i Jamtland eller på Island, eller i Norge.
Runforskaren Henrik Williams i Uppsala har konstaterat att runstensmästaren inte var norrman, inte heller svensk, utan jamt och att han ristat minst tio runstenar för att få fram den ådagalagda skickligheten på frösöstenen.

Bo Oscarsson

Runstenen

Runstensforskaren Henrik Williams konstaterar att runstenen på
Frösön är huggen av en jamt. Foto Bo Oscarsson.

Not. 1
Per Risslers gamla hus blev under förra delen av 1900-talet påbyggt med en dansbana och blev därefter det kända danshaket Runeborg. Taket på dansbanan rasade in en vinter på 1960-talets senare del och man rev dansbanan. Tyvärr rev man samtidigt också Risslers hem, utan att tänka på att det var ett kulturhus. Liksom förstörandet av runudden, var också det ett kulturmord, om än i mindre skala.

Not 2.
Runstenen fick ett vackert järnstaket i början av juli 1889, bekostat av grosshandlare Conrad Hammarström. ÖP skriver: "En ledamot af Jemtlands Fornminnesförening låter för dess räkning men på egen bekostnad vidtaga denna åtgärd till skydd och vård om den gamla runohällen till Östman Gudfastsons minne." Peter Olsson, intendent i nämnda förening, fick uppdraget att utföra arbetet. Det finns ingen upplysning i tidningen om att runstenen då skulle ha flyttats. Festin anför hörsägen att den då flyttats ett par meter åt söder.
Järnstaketet utbyttes mot ett vidlyftigare och enklare järnstaket efter att järnbron (Oscarsbron) byggts. (Jämför fotografier i Åhléns bok sid 11-12, a.a.)

KÄLLOR:
Per Rissler, Anteckningar om Jemtlands län, Stockholm 1866
Peter Olsson, Några upplysningar om fornsaker i Jemtland, Östersund 1874
JämtlandsPosten, 'Runstenen vid Frösöbron', 3 juli 1889
ÖstersundPosten, 'Kring runstenen vid Frösöbron', 4 juli 1889
Erik Festin, Runstenen på Frösön, Jämten 1944
Anders Plantin, Rannsakningar efter antikviteter 1685, tryckt i Uppsala 1960
Bokmalens Förlag (Gunnar Svensson), Runstenen på Frösön, Östersund 1967
Sven B F Jansson, Runinskrifter i Sverige, sid.119f, Uppsala 1977
Nils Ahnlund, Festskrift till Iwan Wikström, Östersund 1947
Marit Åhlén, Frösöstenen, Jämtlands läns museum, 1988
Henrik Williams, Jämtlands Kristnande, sid 56, Uppsala 1996
Krigsarkivet / Lantmäteriet, 1600-tals kartor med runstenen utritad

Runraden

uppdaterad 2009.07.06

Tillbaka till Historiesidan