I Jämtland och Härjedalen kallas dagen före julafton Sjulsmässdag. Lektor Lars Faxén, Linköping, spårar beteckningen tillbaka till landskapens norska tid och prövar också olika förklaringar till vem den Sigurd är som döljer sig bakom namnet.

Sjulsmässdag eller Sjursmässdag är alltjämt en levande benämning på dagen före julafton i Jämtlands och Härjedalens byar. Hur ordet än stavas, med l eller r, är uttalet lika, ty l är ett tjockt l, och såväl l som r dras samman med efterföljande s såsom t.ex. i vers. Tydliga tecken visar, att både ordet och begreppet håller på att dö ut såsom följd av folkomflyttningar och förändringar i näringslivet. Det var nämligen vanligt att en hel del knog, som man ville slippa under helgerna. skulle vara avslutade den dagen, t. ex. förjulsarbetet i skogen, slakten och dess efterarbete, travandet av julveden inomhus, städning, hemkörsel av hö från ladorna och mycket annat.

Ett par år före sin bortgång höll professor Erland Ehnmark ett radioföredrag om folkliga föreställningar kring julen. Eftersom han var ångermanlänning, väntade jag att få höra något om Sjulsmässa i tron att den var allnorrländsk. Det uteblev och när vi senare, talade om saken kom vi underfund om att begreppet är begränsat till Jämtland och Härjedalen. Ett bevis på dess begränsade och förbisedda förekomst är att ordet Sjulsmässa alldeles saknas i våra uppslagsböcker, där man ändå finner såväl kyndelsmässa som Mickelsmässa. Välkända ord är alltjämt Britt-, Ers-, Lars-, Ols- och Persmäss m. fl. Hindersmässan har en uråldrig och årlig marknad i Örebro och för ett par av min egen hemsockens byar i Jämtland var "Hälimäss" av betydelse för notdragningen efter lekande sik i ån Vaplan, där numera industriorten med samma namn är belägen.

Tydligt är emellertid att det jämtländsk-härjedalska Sjulsmäss är ett arv från landskapens norska tid. Ett sökande i norska uppslagsböcker ger också en hel del upplysningar. I Knudsen-Sommerfelt: Norsk riksmålsordbok, 1947, står det: "Sjursmess(e), en, Sjursmessedag, en, dial., (gammelt namn på) 23. december". Sedan följer ett belägg ur Peter Egges "Inne i fjordene": "(han) kom hjem fra byen sjursmessedagen". Synnerligen intressanta upplysningar hittar man i Ivar Aasen: 'Norsk ordbog’, 1873. Där står: "Sjursmess, den 23de December (= Tollaksmesse), Trondh." Sista förkortningen förklaras som "Trondhjems Omegn eller Stift". Man får alltså veta att Sjursmess bara förekommer inom ett begränsat område av Norge, väl att märka inom Tröndelag, som trots olika kyrklig administration haft så mycket gemensamt med Jämtland och Härjedalen.
I Aasens ordbok finner man vidare: "Tollaksmesse, Lille Juleaften, den 23de December, Nord. (Nevnt efter Thorlak den hellige, Biskop i Skalholt 1193. Ved Trondhjem kallet,'Sjursmess')".

Nordl. betyder naturligtvis Nordland och den delen av Norge hade på, sin tid livliga förbindelser med Island och det är förståeligt, att den helige Skalholtbiskopen blev dyrkad även i Nordland. I svenska uppslagsböcker har jag inte funnit honom, men ur Lexicon für Theologie und Kirche, 1965, samt ur Pius Bonifacius Gams: Series episcoporum, 1931, kan man hämta följande upplysningar. Thorlak Thorhallsson, i latiniserad form Thorhalli, föddes 1133, studerade i Paris och Lincoln. Efter några år som prior och abbot i Augustinerklostret Thykkvibær blev han år 1178 biskop vid det 1056 grundade biskopssätet Skalholt. Han dog den 23 december 1193. Fem år senare, 1198, blev han helgonförklarad. Såsom Islands nationalhelgon högtidlighölls sedan hans minne på dödsdagen. Det var Thorlaksmesse, Tollaksmessa.

Beträffande Sjulsmässa har jag mött folkliga tolkningar gående ut på att förstavelsen skulle ha att göra med talet sju och innebära, än att det på den dagen under katolsk tid hölls sju mässor mot den mörka årstidens farliga makter, än att det var sju mödor denna bråda tid och dag strax före storhelgen. L-et, alternativt r-et, i förstavelsen utesluter säkert sådana tolkningar och det efterföljande s-et tyder uppenbarligen på att Sjuls, respektive Sjurs, är genitivformer av mansnamnet Sjul, resp. Sjur. Jämför Hindersmäss, Olsmäss, Persmäss: Såväl Ivar Modéer (Svenska personnamn, 1964) som Roland Otterbjörk (Svenska förnamn, 1964) nämner dessa namn som former av Sigurd. Den färre anför redan ur fornsvenskan den enstaviga formen Siurdh, som "ligger till grund för det dialektala Sjul". De enstaviga formerna var huvudsakligen nordsvenska, men Otterbjörk har även belägg från Ydre. Sjul förekommer som bekant än i dag hos samerna. Sjulsmäss kan alltså återges som Sigurdsmäss.

Vem var då denne Sjul? Den omständigheten att hans minne högtidlighölls på samma dag som Tollaks, på dennes dödsdag den 23 december, ger måhända fog för misstanken, att det rör sig om samma person. Kanske var Sjul hans ursprungliga namn och Tollak hans prästerliga namn?

Sigurd, Sjur(dh), Sjul är ett urgammalt namn i Norden, men ordet Sjulsmässa kan inte ha dykt upp förrän kristendomen blivit införd, då det latinska ordet 'missa' kom in med munkar och präster. Därmed är vi inne på ett mycket intressant uppslag, som den bortgångne kyrkoherde Matts Ling.lade fram i en uppsats i Jämten för år 1924, "Sjursmässdag, ett försök till förklaring av ett dunkelt ord". Den är för övrigt den enda uppsats i ämnet som jag funnit!

Ling utgår från att Sigurd Fafnesbane, drakdödaren, var den store sagohjälten bland forngermanerna. Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Södermanland är i vårt land det ståtligaste beviset vid sidan av ett antal runstensbilder med Sigurdsinnehåll. Flera Edda-dikter, Volsungasagan och Niebelungenlied förhärliga gestalten. Så gör också färingarnas avsevärt yngre Sjurarkvädi, vars livfulla och fängslande framförande i allsång och allmän ringdans jag personligen kom mitt uppi vid Olsökan i Torshavn 1921.

Under kristendomens tidigare århundraden i Norden synes Sigurd ha godtagits av kyrkan som en helig gestalt och motiv ur hans saga finns därför som ornament i en mängd tempel och på kyrkliga föremål i Sverige, Norge och Storbritannien. Henrik Schücks "Sigurdsristningar" i Nordisk Tidskrift 1903 ger en rik framställning av detta ämne. Under seklernas lopp växte de katolska helgonens antal och den ursprungligen hedniske sagohjälten kom efterhand alltmer i skymundan till den grad, att han blev till "Gammal-Sjul", som lever kvar än idag som ett mer eller mindre skämtsamt namn på djävulen. Här kan tilläggas det som Johan lhre säger i Svenskt Dialect Lexicon, 1766: "Sjul, Gammel Sjul, Jutul, Djal, Diakel, Jemtl. Diabolus".

I det sammanhanget gör Ling en jämförelse med en långt senare detronisering, när den svenska katolicismens stora gestalt konung Erik den helige i och med reformationen blev mer och mer nedvärderad och till slut blev till "Gammalerik", ett namn som än i dag brukas som binamn på Hin håle. Huvudinnehållet i Långs intressanta hypotes är sålunda, att Sjul, Sjur i jämtarnas, härjedalingarnas och tröndernas Sjulsmässa, Sjursmässa är fornsagornas Sigurd Fafnesbane. Det finns emellertid skäl, som talar emot Långs tolkning. Vore den riktig, borde man ju särskilt i Tröndelagen, Jämtland och Härjedalen, där Sigurds-traditionen varit så stark att den allmänt lever kvar i Sjulsmässdagens form, finna den kyrkliga konst. som återger scener ur sagorna kring Sigurd Fafnesbane. Så är emellertid ingalunda fallet. Från de landskapen har Schück endast ett enda exempel, nämligen den snidade kyrkdörren i Opdal (antagligen avses Opdal i Sörtröndelag). Annars ligger samtliga de av Schück nämnda norska kyrkorna med avbildningar, träskulpturer, ur Sigurdssagorna i södra delen av landet, därav inte mindre än tre (Hyllestad, Veigusdal och Ostad) i Setesdalen i Austagder fylke. En fjärde (Lardal) finns i Nummedalen i Vestfold. En femte (Hiterdal) med en Sigurdsristning på en stolsrygg ligger i Telemark fylke.

Det nordligaste Svenska exemplet i Schücks arbete är runstenen i Ockelbo i Gästrikland, alltså långt från de båda Sjulsmässdagslandskapen, Jämtland och Härjedalen.

Vem var då denne Sigurd - Sjul - i Sjulsmässdag? Två uppslagsändar till tolkning har här anförts och kanske finns det flera. Måhända är han att söka bland sådana bärare av namnet, som haft framträdande betydelse i religiöst avseende under kristendomens tidigare skeden i Nidaros och därmed anslutna bygder på båda sidor om fjällkedja. Bland män, som på, sådant sätt gjort sig kända, än nämnas Olof Tryggvessons hirdbiskop Sigurd (Sigfrid). Han biträdde kungen i försöken att kristna norrmännen men säkerligen också i tillkomsten av den första kyrkan, Klemenskyrkan, i den under anliggning varande köpstaden Nidaros. Han lär ha varit med vid Svolder år 1000 och sedan han där mist sin kung, begav han sig så småningom till Värmland som missionär.

Från Olof Haraldssons (den heliges) sista tid som kung i Norge nämner Snorre dennes hirdbiskop, som också hette Sigurd. Sannolikt var det han som år 1032, två år efter slaget vid Stiklestad, blev Norges förste biskop med säte i Nidaros till sin död 1050. I Series episcoporum är han upptagen som Joannes Sigurd, primus Norvegiæ episcopus.

För Nidaros och de därmed på skilda sätt anslutna bygderna, för att nu inte tala om betydligt vidare områden av nordiskt land, måste dessa båda män ha haft sådan betydelse att det är fullt förklarligt, att deras namn kunnat leva kvar i traditionen och deras minne hyllats av mässor i kyrkorna på någon viss märkesdag, ännu kallad Sjulsmässdag, fastän säkert århundraden gått sedan någon sådan mässa hållits.

Med detta har jag sökt bekantgöra ett mycket förbisett traditionsfragment från min hembygd. Det är gammalt, utan tvivel från tidig medeltid, och fängslande genom sin sega livskraft. Måtte det dra till sig kulturhistoriskt bättre kunnigas intresse och om möjligt förklaring, innan det snart helt förintas. Mina rader gör inte anspråk på någon lösning. De antyder bara några uppslagsändar.