Vad betyder ordet Sjursmässdag? Man har sagt, att det kommer därav, att man den dagen, dagen före julafton, äter sju gånger; det skulle alltså vara liktydigt med sjusmässdag. Denna tydning omöjliggöres emellertid av ordets uttal, "sjuschmäss", som tydligt angiver, att det ursprungligen hetat "sjulsmäss" eller "-sjursmäss". Vilken betydelse har nu denna första sammansättningsdel "sjur" eller "sjul"? Vi ha här efter allt att döma att göra med personnamnet Sjul. Detta namn har en intressant utvecklingshistoria. Det är det fornnordiska Sigurd - eller Sigvard, som blivit Siurd, Siur, och genom uppmjukning Sjul. Sigvard har i senare tid formerna Sivort, Sivert, men även Sigvald. Alla dessa namn äro sålunda ett och detsamma.
Vem var nu denna Sjul, som firades dagen före julafton? Tydligen samma potentat som är så välbekant från jämtsk saga och sägen under namnet "Gammal-Sjul", vilket ju var de gamles vanligaste beteckning på den personifierade onda makten. Har denna benämning på mörkrets furste tillkommit alldeles av en slump? Förvisso icke. Det ligger något bakom detta, att den onde kallas just for Sjul. Finnes i historia eller saga någon med namnet Sjul, som varit så betydande, att han kunnat kvarleva i folkmun allt intill denna dag? Vi sade, att Sjul är samma namn som Sigurd, och utgå vi från detta faktum, ligger svaret på vår fråga nyss snubblande nära. Den förkristna tidens stora sagohjälte bland de germanska folken var Sigurd Fafnesbane, den tappre drakdödaren. Att sagan om honom varit mycket populär i vart land bevisas bi. a. därav, att den blivit inristad på två, runhällar i västra Södermanland. T. o. m. på kyrkdörrar och dopfuntar från den äldsta kristna tiden äro scener ur Sigurdssagan avbildade.
Hur har den store sagohjälten blivit en ond andemakt, det är vår nästa fråga. Uppenbarligen har Sigurd Fafnesbane i den första kristna predikan ej uteslutande framställts som en misstänkt figur då han fått pryda ett så högheligt kärl som dopfunten. Detta har sin förklaring. Det har funnits anknytningspunkter mellan Sigurd och Kristus, av vilka den viktigaste är denna: de ha båda besegrat en drake, den förre ett hemskt sagodjur, den senare syndens. Missionärerna ha använt Sigurdssagan som undervisningsmaterial i ord och bild och inpräntat den sanningen: den gamle Sigurd må ha varit en stor hjälte, den nye Sigurd, Kristus, är likväl mycket, mycket större. Så har degraderingen skett. Sigurd har blivit den gamle Sigurd, "Gammal-Sjul". Allt eftersom kristen tro blivit mer och predikad, har jämsides därmed gamla hedniska föreställningar stämplats som den ondes påfund, och hednatidens störste blir kristendomens sämste. I självförsvar ha präster och munkar sökt utrota de gamla tänkesätten, vilket ingalunda varit lätt. Just uttrycket "Sjursmässdag" ger ett belägg på, hur svårt det varit, så svårt, att man måste låta folket fira en hednisk fest till Sigurds, den gamle drakdödarens ära, dagen före julafton, den nye hjältens största högtidsdag. Har nu detta verkligen varit fallet?
Heidenstam skildrar i "Bjällboarvet", kap. 3, en hednisk fest, som ägde rum i kyrkan omedelbart före påsk. Låt oss höra hans beskrivning, som, låt vara att den är av skönlitterär art, likväl tydligen är baserad på de grundligaste studier i gammal sed och tro.
"Somliga lade över sig bockhudar med hornen på eller stora skråpukar av trä och vax. Där hoppade fiskhuvud, paddor, ulvar och björnar, men de flesta hade lindat armar och ben med röda trasor och klätt sig till djävlar. - - -
Både präst och klockare höllo sig undan på en sådan kväll, men liksom genom en hemlig överenskommelse satt nyckeln i kyrkdörren. Det var gammal sed. Så snart lekaren hade sparkat upp dörren, rusade skaror in i besinningslös bärsärkargång. Den trähårda tukt, som under hela det långa året tryckt deras nackar med sitt ok, föll i små smulor som murken ved. Allt det, som de tvungits att ära och böja sig för, kappades de nu om att skymfa. De föreföllo druckna utan att vara det, ty bruket bjöd, att de nu skulle slå sig lösa, och somliga kavlade upp ärmarna och spände från bältet som för att börja ett envig med osynliga väsen. Deras stridslust var sammanvävd av trots och skrämsel och blandades med hemlig tro på de bannlysta och förbjudna gamla växtgudarna och vädergudarna, som outrotligt levde kvar i urmarkerna. - - -
Gnisslande i näsan härmade de den kristna mässan, och de vildaste sprungo fram för altaret och satte sig ned och orenade.
- Jesus Kristus, ropade de. Är du gud i landet, så visa din makt genom att sopa rent efter oss!
Skrattet ekade genom den lilla lantkyrkan. De trodde lika fullt och fast på Kristus som på valvet över deras huvud, men några gånger under årets lopp måste de förneka honom för att muta och blidka ondskefulla makter."
År ej månne detta en skildring även av Sjursmässdagens firande häruppe i våra bygder i längesedan svunnen tid?
Ett parallellfall till Sigurds degradering från en hjälte till ond ande ha vi troligen i Erik den heliges förvandling till "Gammal-Erik", även detta en ännu allmänt gängse folkbenämning på den onde. Liksom de kristna missionärerna satte det underjordiskas stämpel på hedniska heroer, så gjorde reformationens predikanter med katolicismens helgon. Under romerska kyrkans makttid i vårt land var det högsta edsformel att säga: "så sant mig hjälpe Gud och sankte Erik konung". Det är klart, att när den lutherska prästen hörde dylikt tal, så bestraffade han den gammaldagstroende sålunda: du tillbeder den onde. Så blev Erik den helige så småningom "Gammal-Erik.".
MATTS LING
Matts Ling var kyrkoherde i Bergs socken i södra Jamtland.
Han är farfar till den från TV i Umeå kände Staffan Ling.
Till Lars Faxéns artikel om Sjursmäss
Åter till Sjursmäss