Nyss före jul, 1887

´språkprof från Aspås´, ur Jämtlands-Posten den 19 december år 1887.
Av Olof Andersson Ågren. Han var född i Nyvik 1853 och dog i Aspås 1915.

Dæ ske få höör va je haul å såg n torsdagskväll å n laurdagsmåra, når år sæn, nyss före jul.
Jo, si de va så att je va ut på e litta reeis, å då de våårt mårt, gjekk je in hermæ n bonn å begjol je skull få lån hus - som je å fekk.

Kjæringa såt inna spissn å spann så de gnuudd ett. Dotra i gårla holl på å tydd ta bolan, dom ha nyss hylle på ete a medagja; si på lannan et dom a medagja sæn de vål mårt om vintertia. San der i gårla såt inpå soffen å lute seg på bole. Mæn bonn sjalv såt föjan mitt på golvan, på n stol förstås, å röökt så gott atte, å fundere fell på nå som va viktut, som de syntes. Så var e jussom han spratt mæ å vänne seg om mot pöjkja senn å saa; "Ske mæ int funder på te kjööp nå leta brannvin te jul?"
"Jaa kom dom hit dermæ a fabro, skull mæ fell ha hadd nå, som ha vö litte bätter å", meent pöjkjen.
"Ja, du säj nå. Mæn hårre er e, finns e nå leta pæning hen måntro?"
"Jaa, je ha ein å femti, som je fekk ta dom västi gårla om söndan, för e dann tvo dagan je va der å la på myra i håst, mæn de förshlå nå int långt."
"Ha du når shlaant, kjæring?"
"Nää, hen va litte, mæn je gatt skiikk på bua ett litte kaffe å sukker i går. Mæn je ha sitte å fundere ... dom ske te stan uti gårla om laurdan. Kanskje je ske ta å käärn i måra, å hör at, kanskje mæ får skiikk litte smör mæ dom te stan."
"Ja, kanskje du kan skiikk nå mjalk-kann å?"
"Je förstår, mæ få fell æta som mæ kan nån dag, - je låne´n Juljana noli torspan litte mjalk för vånn dan at stårsn hennes dann, mæn je få fell häls´n atte hu får hör at mæ nån ææn så läng."
"E a sjuk än? - föll dotra in å vri tu kjålårshlærven deri skålåvassbyttn.
"De lö fell int våål nå æne än döön mæ n dann, va de li", suukk kjæringa.
"Ja vål e inger æne rå för te få te nå pæning", säj gåbben, "så få mæ fell gjæra oss dum å bjö stassbon på nån kastve."
"Ja nog tro je di", kauk dotra mæ seg, "kanskje dæ ske sæle kastven i år å jussom i fjol å kjööp brannvine för, så je ske gjette eell rå-ven å bartellan pöne murpann heile vintren."

Om laurdanmåra, bra tila, va je åt dermæ bonna dann, si nu va je på heimreisn. Då holl bonn på å skodd på seg, mæn han syntes så ampen. Va de va för shlag som sto på? Kanskje de va ta di han int fekk reiman ti reimhåla så fort som han ville? Når je såg hårre han tustre om ännan på reimom, så försto je atte han va int renta go int.
"Veit du hårre de e mæ nån kaagg, Erik?"
"Jaa stopkaggen e nå henen han, å annren mått fell væ deri trappkontoran."
"Mått fell væ säj du?! De e fell undra! Du e e rappe tjugu år å int ske ta på ler deg dra omsorg om nån ting. Kan du gå nu då å si at! Kan du förstå om han e tjett?"
"Je tro föjan di."
"Tro föjan di! Mærskværdut! Ta hit´n! Hauva! De kves gjönom all ännan på´n. Gå geinest hiti fjöse å stupp´en nedi murpanna, de ta fell på å e hett vattne, si at så de få rinn ti´n å."
Pöjkjen lonke iväjn å va tebaks om e litta fauk.
"E´n tjett nu?"
"Dæ få fell gå uti gårln dæ nu, kæra, mæ de hennan" säj kjæringa. "Kanskje dæ gjett ta kjælken? Si nu er´e file ti e dann tvo stöör hämtarom å sötmjalka ti kopporkruken dann. Ti blåbyttn er´e småre, å de e sju skålpunn."
"Än ti n dann minner hämtara då?
"Ja, si de e grädda dæ, å ti e dann buteljom."
Så bar e iväjn.

Dom kan förädel produktan sin, tänkt je mæ meg sjalv, tog luva å saa haddjö.

Ågren


Kontext
Det här en historia som pekar på galenskapen i brännvinsdrickandet. Hur en familj för alkoholens skull överger sin nästa, den lilla, sjuka flickan i granngården, och själva kan tänka sig att avhända mat och bränsle för att få pengar till brännvin.
Ågren var en nykterhetskämpe och skrev denna berättelse tre år innan han skrev visan "Mæn je va e litta taus". Visan publicerade han i Jemtlands Allehanda den 2:a januari 1890.Den har motsvarande nykterhetsbudskap om hur allt går till spillo för alkoholens skull.


Om språket:
Stavningen är inte originalets, utan är anpassad till nuvarande stavningsregler, men ord och ordföljd är enligt originalet. Det man märker är att vi i dagens jamska har en något annan ordföljd, samt grammatiskt att tempus ibland används på ett för oss i dag felaktigt sätt, t ex ´Dotra i gårla holl på å tydd ta bolan, dom ha nyss hylle på ete a medagja´. I dag skulle man sagt: hadd - i stället för ha. Uttrycket ´ete a medagja´ är ett uttryckssätt som inte längre förekommer. Men egentligen är det mest förvånande att det endast är ett par ord i den hundra år gamla texten som - i alla fall för mig - är okända; rappe och kves. Orden finns inte upptecknade i någon av de trettiotal ordlistor som jag har tillgängliga.
Vad gjorde man när man "la på myra" hade jag inte en aning om, men sonsonen Karl Ågren berättade för mig att det var vanligt förr att man körde myrjord på hårdvall som extra gödsling. Han hade själv varit med om det.


Liten ordlista:
haul - hörde, föjan - nästan, käärn - kärna, kjålårslærven - disktrasan för kärl, skålåvassbyttn - diskvattenbyttan, tustre - laga eller skaka någon (1700-tals ord), kauk - ropade, gjette - vara tvungen att, rå-ven - otorkad ved, bartellan - granruskor, murpanna - inmurad järnkittel med eldstad under, reiman - remmarna, stopkaggen - kaggen för ett stop brännvin, rappe - nästan, näranog, kves - pyser?, tjett - tät, fauk - stund, hämtarom - hämtarna (mindre bytta).

Gamla mått
1 stop = 1,3 liter
1 kanna = 2,6 liter
1 skålpund = 425 gr

Bo Oscarsson

Not.
rappe - okänt ord för mig, betyder troligen ´nästan´, dvs nästan tjugo år
kves - okänt ord för mig, kan ha släkstskap med norskans kvese, som betyder väsa; alltså pysa - detpyser ur alla ändar.

© Bo Oscarsson

Andra exempel på O A Ågren som jamtmålsförfattare:
Mæn je va e litta taus 1890

I tömmerskogja 1890

Även i Jamtamots sångbok "Mæn je va e litta taus"

Se även denna version av Nyss före jul



Tebaker te Jamsk-kursn

Tebaker te jamsk-sia

Hela artikeln i Aspås sockenkrönika 1997