En fråga som då och då dyker upp är vad uttrycket 'surjamt' står för? Anledningen till frågan är iaktagelsen att uttrycket inte stämmer med att jamtarna skulle vara sura till humöret. Tvärtom är jamten glad och skämtsam, eller som vår jämtländske skald Erik 'Äcke' Olsson skriver 1906 i dikten 'Jamten': "språk å glam de e hans liv å lust". (Läs hela dikten här.)
Det finns ett antal olika försök till förklaring av begreppet surjamt. Här ska följande teorier redovisas:
1 - sundelinska teorin
2 - ekerwaldska teorin
3 - forbondeteorin I
4 - forbondeteorin II
5 - sundsvallarteorin.
1. Uttrycket surjamt kan vägas mot uttrycket urjamt. Urjamt eller purjamt betyder en äkta, infödd jamt. Vilka blir då över att sorteras in under begreppet surjamt? Svar: de inflyttade jamtarna! Denna teori kallas sundelinska teorin, efter upphovsmannen Kjell-Åke Sundelin från Västbacken i Ärsn (Alsen).
2. Surjamt är en beteckning på en urgammal, jamtsk släkt med rötter från Torbjörn Sur, far till den berömde islänningen Gisle Sursson, med en egen ättesaga uppkallad efter den sistnämnde. Torbjörn fick namnet Sur efter det att han räddade sig från att brännas inne i en mordbrand genom att hälla sur vassla över sig.
Denna teori kallas ekerwaldska teorin, efter författaren Carl-Göran Ekerwald.
3. Surjamt syftar på de forbönder som i gammal tid färdades långa vägar mellan marknaderna Levanger, Frösön och Hedemora. Ofta råkade forbönderna ut för häftiga snöfall, ibland med blötsnö, så att kläderna blev alldeles blöta - sura. När de sedan kom in på gästgiverierna så sa man 'nu kommer surjamtarna'. Teorin kallas forbondeteorin I. Den är mycket svag, eftersom den bygger på att det alltid snöade på jamtarna.
4. Surjamt syftar på de färskvaror, vanligen ripa, tjäder och annat vilt, som forbönderna i gammal tid fraktade på sina långa resor mellan marknaderna. Ibland blev det töväder under resorna och färskvarorna surnade, därav surjamt.Teorin kallas forbondeteorin II. Den är också mycket svag, eftersom det är maten som isåfall är sur och inte jamtarna!
5. Surjamt syftar på jamtarnas sura humör mot sundsvallarna. Teorin kallas sundsvallarteorin. Den är intressant, först och främst därför att den vilar på god grund. Jamtarna har/ hade all anledning till att vara sura mot sundsvallarna, först för att de lurat av så många jamtar deras skogar, och sedan för att de kom hit och tjuvfiskade. Sundsvallarna fick av sistnämnda anledning öknamnet minkar och sedan, när de blev bilburna med registreringsskyltar med Y-län, benämnda klyktattare. Eftersom det inte finns några äldre belägg för begreppet surjamt, borde väl sundsvallarteorin ligga närmast för handen.
6. Sur i surjamt skulle betyda söder, alltså en jamt från södra Jamtland, Bergsteorin kallad.
En episod som dock understryker sundelinska teorin, berättas av Johan Saxon Lindström i hans bok "I Jämtebygd" 1888, sid 9.
Saxon:
"Jämtarnas artighet har blifvit ett ordspråk, och medan jag är i farten, kan jag icke underlåta att därom anföra ett karaktäristiskt drag ur min erfarenhet.
Jag steg af vid en station och stod på perongen med en kappsäck, som genom sin tyngd var tämligen besvärande för den arm, som icke tränerats genom annat än att föra pennan. Till en man, som stod och njöt af, att solen sken på honom, vände jag mig med en höflig förfrågan om, hvar gästgifvaregården var belägen. 'Därôppna', svarade han, i det han trögt lyfte armen för att peka på en samling bygnader.
'Jag skall visa er', svarade en annan, som skyndade fram. Och han icke allenast följde mig till gästgifvaregården utan halp mig ock att bära kappsäcken.
Och då jag vid afskedet tackade honom, sade han, som var veritabel jämte: 'Det var en sörlänning, den andre'.
Saxons notering understryker med all önskvärd tydlighet att 'surjamtar', om de finns, måste avse de inflyttade!
Den åsikten understöds av tysken Teodor Mügge, som reste genom Jamtland 1843. Hans resebeskrivning har titeln "Sverige 1843 - 44.
Han skriver om Jamtland: "I andra delar af Sverige, såsom i Norrland, Helsingland och Dalarne, äro bönderne ofta icke så vänlig och höfliga emot resande. Ett trotsigt allvar hvilar på deras ansigten, knotande göra de hvad de nödvändigt måste, men också icke något derutöfver. I Jemtland deremot äro de fleste glada och tjenstfärdiga; det är ett godt och mildt folk, som bebor dessa berg och skogar."
Det torde väl vara uppenbart att det inte är en tillfällighet att Teodor Mügge 1843, Johan Saxon Lindström 1888 och Erik 'Äcke' Olsson 1906 samstämmigt skriver att jamtarna är glada!
Not.
Johan Saxon Lindström kom till Jämtland 1885 för att starta Jämtlands Posten i Östersund.
Bo Oscarsson
Länk till en sida om surjamtar av Martin Bergman
Tebaker te jamsk-sia