De klassiske diktan å visan på jamska

INNEHÅLLE

Förorl

Hen ha je samle nagur dikta som hannel om Jamtland, jamtan, jamtstårsan å jamtkulturn.
Diktan e trykkt ti olik gammal skrifta å e int lätt te finn åt i dag. All diktan e ha je anpasse eett de nye stavingningsreglom, men je ha fårdd originalstavinga så långt som möjla.

Ti förste diktn "Jamplann" ha je behylle stavinga mæ 'p'. De va vanla för att man saa Jamplann ti talspråkan. Ei ta de sistom som je haaul nöte namne 'Jamplann' va a Emma, fastra mi, som va född 1905. Men de finns måång eksempel på stavninga 'Jamplann' ti gammal n jamsklitteratur.

Mæn je va e litta taus, e spridd öve heile landskape, å de finns föjan lik måång versiona som de finns sokknan. Takk vare n Nils-Erik Eriksson fekk mæ te shlut reda på hur visa hadd vårte så utspridd. Hu va trykkt ti tidningen Jemtlands Allehanda n anner januari 1890. Svenskt Visarkiv hadd förut spåre visa te Aspås, men hadd int fynne rätt författar. Heimbygdsföreninga i Aspås fekk 1984 reda på att författarn va n Olof A Ågren. De vårte bekräfte når n Nils-Erik fann igjan tidningen.

Jamtlandssången på jamska e nyskreven å först publicere ti sångboka at Jamtamot i Uppsala 1983.
At n deil ta diktom finns'e melodian, å at nagur ta dom finns'e notan at.

© Bo Oscarsson

Jamplann

Rosa Arbman 1893

Om vintren så er'e bra ruskut!
De räkk je fånder si sån;
"Nää, Jamplann, de e då för huskut;
vo likest han flött härifrån.
Te dra te te Skåne vo susn,
för der e int vintren så lång;
Te bosätt seg der, de vo kusn
int fröy seg n eineste gång!"

Å de e fell int nu först gångjen,
som tåkke dænn konstrut je ment;
Je lääng ha söngje den sångjen,
men sir dæ, je täänk så sent.
Je bäll nu int komma agåål,
änskönt atte hjarte de svi.
Je bäll bære klaga å sjåål,
å tyng ne de annran mæ di.

Å förejulsvintren, han e då
ohjalpela långsam å mårsk;
Ti svårtflasken rektut je e då,
å hu e igjanstufft mæ n kårsk.
Finns ittnå je äälsk som sola,
som aller je nu ske få si!
"Du e då så tongsint", säj n Ola.
Å kanskje - je neik int för di.

Om kvällan så kännes je bätter;
Rättvisst er'e stjärntjett å stillht.
På skiom ha je färddes mång nätter
i skogja å bakkom så villht.
Då tänk je meg fram någer måne,
då mein je de vårn kom fell snærtt.
Då glöm je då renta a Skåne;
De ha je då mången gång mærtt.

Når allht de som e ta på röres,
når fjella vår ta på vål blå,
når gräse de väks så de höres -
då vål'e fell allhtn nå rå!
Han sätt seg på plogjen n Ola
å säj: "Nu er'e vakkert e ver!
Nu får du fell glååm på sola!"
Ja, gusskelov nu er'a her!

Når småfåglan blister å kvitter,
når natta e ljös som n dag,
når vågan dom gnister å glitter,
då tar'e på vål meg i lag.
Då känn je meg rodu te sinnes,
då sjong je, då arbeit je mest,
då veit je vår lykka mi finnes -
då veit je de Jamplann e bäst.

Jamtlann
P.V. Enström 1894

Mæ jamta som kring Storsjön bor,
äälsk Jamtlann som mæ äälsk a mor.
Hen ha mæ allht, mæ önsk oss, fått,
hen trivs mæ bra, hen må mæ gott.

Visst er'e sant de säj mæ'nt om
att kallht hen e, nar vintern kom,
i synnerheit nar norlasnå,
kinnbeina fäärg bå rö å blå.

Å er'e ikring jula kallht,
dess varmar blir'e överallht,
nar vårn kom tagan, sa ljös å fin,
nar lärska driller, sola skin.

Då glöm mæ bort för sol å sång,
de vintern tongsam vö å lång.
dæn ta mæ jussom han vill bli,
å sör int för nan länger'n ti.

Nar vårn bryt in, mæ korne sår,
å tror på'n Gu, som allht förmår;
å väks e opp å mogen bra
mæ mel å et, test shlut de ta.

Mæn om de e sta spæka a,
sa ittna mæ te vintra ha,
mæ går te skogs å löyp nan bærsk
å mel å et, fast han e stærsk.

Fast stugu vår e låg å grå,
jorllappan steinu, åkran små,
arbeite tongt, brökakun nätt,
för di, humöre vårt e lätt.

Å om nan ta oss ge seg sta,
utrikes narst å får'e bra,
sa rik å akte der han bli
han glöm int Jamtlann a för di.

Ja, Jamtlann e oss kärt endå
de kan mæ aller kommo frå.
Narst ænerst kan mæ sällan tröy
hen vill mæ læva, vill mæ döy!

Jamtland
Erik Folkwar 1918

Jamtland du e meg kjerest!
Bland allht på Guds gröne jorl
e du mett hjarte nerest,
Jamtland, mi fosterjorl!

For je kring heile jorla
komme je nog igjann,
aller je tror, att sola
skin på nå bätter e lann.

Säj dom, att Jamtland e fattut å skrint,
då vål je sint!
Kravlan dekk sta oppå Åreskuta!
Der vål dæ bote för storheit i truta;
der ske dæ säj, hort dæ vill hell int
att Jamland e rikt å fint!

Skönheit å kraft uti Jamtland bor
Som Åsa-Tor
Tännforsn dånu, milsvitt de höres.
Står man dermæ'a vill hjarte rent röres...
Evigt han straum frå Tännsjö at Nor
mæ skönheit å styrka stor.

Jamtland, du e som e fager möy
i gröönsk å snö
e du e sagans konungarike!
Evigt je älsk de, aller je svik deg.
Hen i denn skog milla fjell å sjö
vill je bå læva å döy.

Jamtland heime mett

P V Enström 1922, första version jan.1895 'Jämten' s.1

Jamtlann, Jamtlann, heime mett!
Vinterkallht å sommorhett,
oppljösst, högt å trivle värre,
prise ta bå bonn å herre,
å i rope vitt å brett,
de e Jamtlann, heime mett.

Hen je såg menn förste dag,
lit'n va je då å svag,
vaks så opp å lärdd meg tæla,
gjæra ofog, väsnes, gæla,
dekte, skreiv å sång mæett
mest om Jamtlann, heime mett.

Jamtn aller får væ lat,
gjett væ jeren, liddje at,
får int væ på sysshlom noga.
Je å fekk nu ler meg knoga,
å i sysshlom, blaut ta svett,
sång je "Jamtlann, heime mett".

Tia gjekk senn gille gång,
je vårt klok å vaks meg lång,
fekk muntaschan å galoschan,
tog på snegle gott på stårsan,
ga meg ut på frieri.
Jamtlann heime vårt skull bli!

Ja, så vårt'e ring å brur,
köp ta gål, reskap å djur,
å så komme barna tagan
å bekymra å ryggflagan,
å int va fell allht sæ lätt
oppi Jamtlann, heime mett.

Mæn de gjekk n dag om sen,
kjælken skri nu skaple än.
Fast na gull je hen int ræva
går'e bra i Jamtlann læva,
fast je ha e måtle fett,
älsk je Jamtlann, heime mett.

Ja, i Jamtlann bäst je tröyr,
å nar je vål sjuk å döyr,
jorles ske i Jamtlann beina,
å i gull ske stå på steina;
- om nan tokken opp vål sætt -
Jamtlann, de va heime mett.

Vinterkallht å sommorhett
Jamtlann står som nåmre ett,
bäste plassn hen på jorla.
Int e sænning?! Jo, skull tro dæ!
De e gott å hedersamt
te bo hen å kalles jamt.

Jamtlann, heimbygda mi
(De e så förinnela artut)
Erik Folkwar 1909

De e så förinnela artut
te væ te, når sola skin,
når hu strör öve fjella å dælan
allht glittre i höygsommartin,
når småfåglan sjong ti treom
siin stykkja i ljuvlein dur,
når grese å blomman kle jorla,
å heimbygda står som e brur.

Nog kann'e fell häänn, att mæ klaga,
når, västnorlfussn e hål
hell når vintren e einvis å tjuru
å aller vill gi seg a gåål;
nog er'e fell möjla mæ putter
å säj de mæ aller mein:
att heimbygda e ittnå æne
än lagom at lappa å rein.

Man säj meg gott folk, de mæ råkes,
når vere e uttan nån vank,
når Drommen å Skuta seg spegel
ti Storsjöa, som ligg der så blank,
ja, säjan meg då, hort mæ råkes
på Frösöyn hell annerstäss
om de va nån meining mæ orlom,
når mæ saa, mæ va int tefress,

mæ heimbygda, att mæ skull flöte
te rikar å varmar lann - ,
de va fell blott vere, som våll'e ..?
je tror vysst dæ fliin e grann! -
Je tror, attn kjærleiken binn oss
så stærtt, att, når allht går ikring,
e endån heimbygda allht för jamtn,
å allht æne e - ingenting.

Å så har'e vy frå de tiom
når n Kjettil Jamte regjorl,
å når fiennan tävle om Jamtlann
mæ plunnring, härjing å morl ...
I tusn år ha vår kjærleik
te heimbygda vykse seg starsk,
han ha vykse i fre å ofre,
han voks, når fedran åt - barsk!

De e så förinnela artut
te væ te, når sola skin,
når hu strör öve fjella å dælan
allht glittre i höygsommortin!
Je känn e så varmt ti hjartan,
å je takk då Vår Herre för di,
attn sola får skiin öve Jamtlann
å att Jamtlann e heimbygda mi.

Jamska
(Modersmåle)
Erik "Äcke" Olsson 1888

Nog ha je hört bra mykje vakkert
i tal å sång sæn je vårt stor,
men aller någå som kan met seg
mæ de ja haul som barn tan Mor.

Ja, je ha hært, de sjælve kongen
ha hylle tal, så grænn som få;
men tale hennes mor va finar;
de kan je aller kommå frå.

Ja, modersmåle som mæ lärd'e
då mæ ti stöyprokk larve på,
de e de fegrest språk som finnes,
de gjett mæ allihop påstå.

Nog skriv je svenska når så fell seg
å les'a - stånom på latin,
å tell å mæ je sveensk nå leta,
då je ske væra riktut fin.

Men jamska endån modersmåle
för den som e n äkta jamt.
Säj, ski mæ latt'a få förglömes! -
Nu spör je rektut allvursamt.

Hu låt så gott, hu toon så kraftut,
hu väl seg bå i tal å skrift.
Å vål a syngjen, teg'a tåran, -
ja, de e uttan överdrift.

Nog ha je hört bra mykje vakkert
i tal å sång sæn je vårt stor,
men aller någå som kan met seg
mæ de je haul som barn tan Mor.

Jamska
Gustav Rydstedt 1922

Je ha före vitt å brett,
å je ha hört meg meir än mätt
på landsmålsdialektan.
Ja, je ha vöre söderut
å hört så gresle styggn trut
de finns på männischshläktan.

Je kom ihaug, blann Smålanns folk,
der gatt je föjan ha n tolk
te utty innehålle.
I Skåne, om dæ vill meg tro,
der gatt nu tolkan væra tvo
å stort besver de vålle.

Men jamska e e fint e språk,
å skull e væra mykje bråk
om de behärske Værla.
Jamtan skull bli leraran
å færa ifrå lann te lann
å bære ler dom tæla.

Värst vårt'e fell mæ herrskapom,
för jamska estimér int dom,
dom tykkje hu låt bonnut.
Nä, dom ske ler seg å væ fin
å læsa tyska å latin,
som e för oss okonnut.

Ta all munartom, som je veit,
e jamska finest hårr mæ leit,
hu e på orl int fattu.
Hu e så ljuvlen för vår mun
så älsk ma´na ta hjærtans grunn,
hu e så lätt å artu.

Jamtn
"Valdemar Atterdag" 1892
(P V Enström)

Vill dæ hör n litt'n sång?
Nager meining, int sa lång,
vill te versa je förvannel,
å om jamtn ske dom hannel,
hårre han, i allht han gjær
för seg som n rektun kær.

Jamtn rölätt e å spreg,
hälsa hans e starsk å seg,
auga e mest blå å livlen,
håre ljösst å nasa trivlen,
huvupanna hög å brei.
E'n int fin å håttlen, säj?

Våmmålsklea går'n int frå
korderoj he´n aller på.
Er'e kallht, sa he´n på pälsn
derta e'n sa bra te hälsn.
Luva hans e rö mæ dupp
rent som kammen på n tupp.

Stugu hans e låg å grå,
mæn han trivs der bra ndå.
In e allht sa fint å steda,
Mæn sa enkelht å i reda.
Elln på spissa, å ti'n rå
Moraklokka höres gå.

Matn som på bolan e
e'nt sa kräslen, tykkje je:
hål n gröt, å derimilla
stampe peer å Nåres-silla.
Brö e oskrädd, ja ta barsk,
men han et - å bli nog starsk.

Aller sver'n nar han e sint.
Va han sagt han änner int.
Kvikk han e i orl, men aller
ske dæ hör han fer å baller
ti hårr nagun har'e klent
nä, då tig'en hella rent.

Om dæ kom hit at'a dæ,
fin hell stygg, som dæ kan væ,
aller raka'n dekk på döra
om dæ klaga hongren för'a,
litte mat dæ geinest får
å kanhänn n kaffetår.

Ja, sa e'n i skikk å bruk,
int för stjel å int för mjuk,
lik mot lappa som mot konga,
int för snar te använn tonga,
enkel klea, enkeln mat,
aller grinut, aller lat.

tykkje dæ de låt för bra
å att jamtn int e sa
som je säj, sa vill je sværa:
"att han e å sa ske væra.
Mæn nog håll dæ mæ om dæ
atte sa han borl skull væ."

Jamtn
Erik "Äcke" Olsson 1906

Han går der, jamtn, lugn å trygg.
sefärlein, seker, bli å snygg
i ljösgrå våmmålsdräkt.
Å vår han e, å vår han fer,
nå fjesk han aller estimér;
han aller spring i ogjort ver,
- om han e riktut äkt.

N äkta jamt han e seg lik,
hort han e fattu hell e rik,
om bonn hell ämbetsman.
Kan aller bli'n fjaskun sprätt,
ifall han ha sitt fulle vett.
n höygfälstok blir ittnå sett
Bland folk i Jamtelann.

Naturn omkring'en ha visst gjort
att han värder allht högt å stort
å unnerskatt allht smått.
Å derta kanske de beror,
han vill ha visynt, der han bor,
vill ha e stugu ljös å stor
om han ske trives gott.

Å fast han syns så allvursam,
ja nästan butter, - språk å glamm
de e hans lust å liv.
Te få e rävråmp riktut rögd.
te få n bralstut tyst å strögd,
ja - bällht du luur'n - då blir e frögd,
som går int te beskriv.

Ha jamtn bra te sköytes på?
De bäste, vå je kan förstå,
den friskest rot å stam.
Frå friheitsfolk i Svealann,
frå friheits folk på Trondheims strann,
som int fördrog når treldomsbann,
ha jamtn vykse fram.

Å jamtn e sin feder lik,
n friheitssjel i politik
i meir än tusn år.
Han hata allht shlags tyranni,
veit ittnå bätter æn væ fri.
å så je tror han kom te bli
så läng, som væla står.

E Jamtlannstaus
Erik "Äcke" Olsson 1906

Hu e vänshlein å snäll,
hu e mjuk som n fäll,
hu ha auga som vårhimmeln klar.
Der e'n väkst å statur,
som på'n fineste brur,
om je væl ut e prakteksemplar.
Nä, de finns inga finar e varels
än e riktu e jamtlannstaus!
Hu e rennt makalaus
te væ håttu å innela rar!

Inger sysshln känns tong,
för hu kvitter å sjong:
Væla lättn för -trallallala.
Hu e ständut glavér,
hårre tokut de ber;
si de kan ju int allhten gå bra.
Nä de finns int glavérar e varels
än e riktu e jamtlannstaus!
Hu e rennt makalaus
te væ lättlive, munter å gla!

Hort hu vev, hell hu spinn,
er'a snarsp som n vinn;
de går una i fjös å i kök.
Å hu sväng seg så lätt,
hu gär allhting så nätt.
De e'n fägn blott te si hennes stök.
Nä de finns int e hurtigar varels
än e riktu e jamtlannstaus!
Hu e rennt makalaus
te væ rask, te væ hännu å tök!

Der e liv, der e lust,
men så noga å just;
hu går aller för långt på nån väj.
Skull'e allvåru bli, tyssn allht gäkkeri:
hennes ja, de e bergfast som nej.
Nä, de finns int pålitlejar varels
än e riktu e jamtlannstaus!
Hu e rennt makalaus
te væ oppriktu, trofast å grei!

Hennes fegring står pall
sæn ongdomen e all;
hu ha hjærtrot som ständut består.
Blir'a maka å mor,
int e stöv hu förlor;
hu vål finar mæ sölver ti hår.
Nä de finns int e trivlejar varels
än e riktu e jamtlannstaus!
Hu gjett væ makalaus -
för hu blomster i hundrede år!

Början till engelsk översättning

Mæn je va e litta taus
Originaltexten, kallad: "Rothjonsvisa", tryckt i Jemtlands Allehanda 2/1 1890
O A Ågren, Aspås 1890

Mæn je va e litta taus,
hadd mæ'ne nog bra.
fast mæ bodd heri e faus,
å n far gatt dra
ve å vatten, höy å bar,
å frå ängjom lauv å star.
Allht, ja allht som mæ skull ha,
skull'en far nå dra.

Kreka hadd mæ branog ta
heri fausan vårt.
För n far va bra te shla,
lejd så mykjen shlått.
shlo å reiv allht va han vann.
A mor hu raka väl igjann.
Dom va int radd de svettn rann,
vårsen far hell mor.

Klokka fyr når tuppen gol,
steig a opp a mor.
För hu had no de hu gjorl,
de e nå va je tror.
Än så skull'a kal å spinn,
hell å hadd'a nå te tvinn,
för je skull få ler meg binn
vantan at a far.

Åra gjekk å je vårt lång,
föjan som a mor.
Friaran dom vårte måång.
Te sist så komm'en Tor.
Når je haul han ville ha,
både meg å menn heimsta
vårt'e så je sværa ja.
Sæn förstår dæ nog.

Mæn de vårte æne shlag,
sæn je vårte gift,
för de va nå mången dag,
som je gjekk å glift
för a Tor å för hans skull,
för han for å saup seg full
hannle hästan som n tull
å förstöre allht.

Mæn je ha meg sjalv å skyll
för je værdd så klennt.
Å je va no som n tyll,
som int tog n Bernt.
Men je skull no va för go,
at a Bernt som at a Jo.
Norska va dom båå tvo,
båd' n Bernt å'n Jo.

I buom
Erik Folkwar 1920

I buom, i buom je trivs så fala bra,
å ingenstans je känn meg som der så fri å gla.
Nog er'e mykjy gjæra frå måra å te kväll;
mæn lätt å artut går'e, når buskapen e snäll.

Ja kreka, de e då de bäste tröj, je veit;
å fjortan kryttyr ha je, föruttom sau å geit.
De räkk meg sent å tila i fjös, i bu å skål,
mæn tänk, så mykjyr osta å smårbytt, som de vål!

Når sola i oppjen står stor å blank å rö
å strör sin fegrest stråla kring skog å fjell å sjö,
når måransfauglan kvitter å kåpårbjellan sjong,
då er'e som om væla på nytt skull væra ong.

Då fer je mæ krekom at beitesplassom sta;
a Svanvit, hu går före sæn kom e lång e ra.
De kräll, de kräll kring bakkan ta både smått å stort,
å jeithunn fer å sir at, att ingenting kom bort

Å komm je oppå fjelle, då tar je näverlurn,
hell stämm je opp n jeitkauk, som sværa oppi urn.
Mæn stånom kann'e hänn se, att tånkan kom å går
Vå er'e då je täänk på? - de tror je dæ förstår!

För pöjkom, för pöjkom, je svedres int e stöv!
Je drass int mæ den sjuken; je et, je drikk, je söv.
Mæn om n Anners komme, je tror, je vårte gla
för han e just n enden, je nånsin ville ha.

Ja buan, ja buan de e den likest plass,
för han, som äälsk naturn meir æn konstgjorln prål å stass! -
Nog kan e taus i buom bå annt å strevsamt ha,
mæn ingen, ingen känn seg som hu så fri å gla.

Nä aller så bytt je mæ all de fröknom fin,
som sitt i staa å skrammel på sy- hell skrivmaskin!
Å aller bytt je stigan, je går mæ krekom fram,
emot de finest stassgat ta stein hell makadæm!

Å aller så bytt je n Anners mot n sprätt,
som går mæ käpp å kraga, pingsné å sigarett! -
Å känn je rätt n Anners, je tror vysst int han teg
e modedokk frå staa; - nävisst! - han teg nog meg.

Jamtlandssången
P G Norman/Bo Oscarsson 1983

Mæ går på stigom
å leit oss opp öve bakkan,
bort milla åkrom, opp hitat vållom,
der bjellan pingel skvällht
i jænsmässti.

Mæ sir frå höjdom
bort mot åsom,
der kjörsan står milla gålom
bort ditat fjellom vår
der Skuta står
så gnistrenes vit.

:/: Fejen så sjong mæ att;
JAMTLANN DE E LANNE VÅRT!
i tusen år ha mæ hadd'e, håll'e därför hårt.
Ler ta den friheit som fedran ein gång at oss ga!
Hen ske mæ læva å minnes allht, som fedran oss sa! :/:

© Bo Oscarsson

Tebaker te Jamsksia

Tebaker te Jamsk-kursn