Håttn

Je ha tänkt så mången gång,
dra te vägs mæ'n litt'n sång
om nånting, som kålles - håttn.
Lykklein du, ifall du fått'n!
Hæn e meir æn goss å gull,
sidntras å rosnhull.

Allht som e, bå stortt å smått,
kan bå ha å saken hått:
klea, kjæringan å krusa,
barna, blomman, boningshusa,
ku å kælv å kong å präst;
fast på folkjan syns'n bäst.

Skjönheit, som int fått nån hått,
smaka ittnå, smaka trått;
e som drikke, når de biken,
lagne mjælk hu even liken.
om på n änglafin gjestalht
håttn feel, då fele allht.

Litt'n trubbnos, fräkenkinn,
der du knafft nå vakkert finn,
kan ha håttn; - å då blir'a
mykjy finar, meir du sir'a.
Å ti shlut hu vål så rar,
att hu heile hjærte tar.

Sör int, fast du int ha fått
gull å fegring på din lott!
E du snäll i grunn å bottn,
si då får du finest håttn.
Å de e då meir æn gull,
sidntras å rosnhull.

Erik Äcke Olsson

I Vinterkväll

Mitt framför spissa je sitt hen på pålla,
sir hårre tveitan dom luder å brinn.
Tånkan begynn å grasser oppi skålla,
löys a vårænner de forttest dom vinn.
Känslan ti hjærtan nu börj på å spæla.
Hejsan å hoppsan! då lön' e int tæla,
nä, je må sjoong, för nu bäll je int tæla!
Tänk dæ! je riim, fastn svettn hæn rinn!

Mårtt er'e vysst utta väggom å kruskut;
stjærnan ha durst gutte gymt seg i kväll;
snöurn tornér seg mot fönstrom rakt huskut;
beinlausn sitt deri spryngjom å gnäll.
Kan dæ begrip! Ja, nog låt'e otrola,
rennt att je tykkjy de månen å sola
sitt pyny pælan å skin på gullstola,
gjær meg så innela lykklein å säll!

Jömmersta! dröm je si sån ut tu lagan!
Grett att je sir, hårre lägdan vål grön;
häggjen hæn blömster så finnt sönna hagan;
björskskogen væta så ljöslett ti hön.
Hör! vå musik oppi kvistom å tullom!
Känn! hårr de doofft ifrå bakkom a kullom!
Homla å firilan flyg milla gullom...
Si! hårr' de glitter på straumen å sjön!

Komm'e ta bråsån, som spraka å gnister,
komm' e ta værma, som allhting förmår?
Uut står ju vintern så bitenes bister,
men ini sjeln er' e såmår å vår.
Kanske du Stina ha vy sta å trolle?
Känn je deg rätt, ha du ofta förvålle
tåkkerhenn väksling - hell vå je ski kåll'e.
För va då auga din rennt'a för svår...

Erik Äcke Olsson

N riktun bonn

N riktun bonn e numro ett
blant manfolk, - ja minnsann.
Hæn odel jorl, hæn odel vett;
å klarst hæn skjel på rångt å rätt.
Hæn e å blir som ingen ænn
n äkta hedersman.

N riktun bonn kröök aller rygg
för herrom. Va de likt!
Om hælgdagsklädd hell vårdagsstygg,
blant folk hæn går så lugn å trygg.
Å språke hæns e stutt mæn kvikkt
å hjærte værmt å rikt.

N riktun bonn tar live glatt.
Hæn hata sukk å pust;
vill gärna ha e lustit spratt,
n munter leik, e hjærtla skratt.
Hæn gruv seg aller för n dust;
allht går mæ liv å lust.

N riktun bonn hæn brænn int opp
kornlå för ett kleinår.
De blömster i hæns sjel å kropp
n himlaväkst, som kålles - hopp.
Å på förhoppning blott hæn sår
si se vårenda vår.

N riktun bonn hæn håll seg vak
för - vyssjan lullanlej.
Når ænner kryp, då går hæn rak;
e såmå kærn bå fram å bak.
Hæn opprätt går på öppen vej,
reinsint å klar å grei.

N riktun bonn skjööt sjælv si jorl,
hæn skjöt om ku å häst.
Å fälhta hæns i regn å sol
står som de finest bröllopsborl.
Vår Herre då håll såmårfest,
å bonn e hedersgäst.

Erik Äcke Olsson