N Govänn

Å toles je bære för n gåmå,
nog sjonge je visa mi ­ vysst.
Mæn tänk, om hu skull sta å kåmå!
Då bäll je fell shluut, å bli tyst.

Si, saka hu e litte egen ...
de känn je så innela væl.
Å der'ta je e som förlegen
te sjoong om e tokkahenn fæl.

Jo, je ha, fast gift, vy sta fått meg
n ææn littn artu'n go vän.
Mæn hit te så ha je förstått meg
te döli, vå je nu bekänn.

Å vänn menn han e ­ femininum!
­ latin maul je lättar æn brö.
Si, vo'n ta e dann maskulinum,
då vo e ju rakt inga nö.

Å fing dæ nu bære ler känn'a,
så millre dæ domen dekk tvärtt;
för bätter å artugar vänna
te leit fram ... de va då int värtt!

Hu e rakt för mykjy behännlejn,
för sitt je å skriv å författ,
så lys'a så feger å vänlejn
som stjærnan e klar e vinternatt.

Å teg je e bok sån om kvällan,
då blir'a så titänt ... å står
beständut opp'ett meg, fast sällan
hell aller n smekning hu får.

Hu står der, fast aller omkring'a
je ännu ha shlingre mi ærm;
hu står der, ­ fast aller je tving'a
så troget, så strålande værm.

Hu fålg meg ­ ti sängs! Jo, jo mennsan,
mæ aller oppi'a n'dån.
Att hu e sta skri öve gränsan,
de shläpp je då vysst förebrå'n.

Jo, så e govän menn. Mæn kjære!
dæ får int sta skvaller! För säj,
om någen fing væta'ne bære,
då vårte fell rennt oppihej!!

Mæn skull nån sta ställ te nå vesn
å skyll meg för äktnskapsbrott,
så sägan den armede kjesn,
att vän menn va ­ lampa mi blott.