Denna insändare är troligen en av de första, kända som publicerats på jamska. Den handlar om att den som har pengar inte alltid har rätt. I det här fallet en tvist om en tillsättning av en präst i en av våra centraljamtska, möjligen västjamtska församlingar - att döma av dialekten. Vem som är författaren får vi inte veta.
Det är något av en sensation att upptäcka att jamskan redan för 150 år sedan användes som språk i en officiell tidning! Språket är fullt begripligt för den som idag kan jamska.
Notera att på den tiden var inte insändarspalten fri, utan man måste betala för att få sitt inlägg publicerat, "insändt och betaldt".
Vem Lars Modig, troligen en pseudonym, är för någon är för mig okänt, liksom vilken ort Lillby syftar på. De som levde 1858 visste säkert vad det hela handlade om. Kanske någon bland läsarna kan hjälpa till?

© Bo Oscarsson


Insändare i Jemtlands nya Tidning nr 5, måndagen den 1 februari 1858:
Texten nystavad. Texten med originalstavning längst ned på sidan.

(insändt och betaldt)

.

Lars Modig!

Att je int för æn nå ha opprektut besværa breve dett, sæn n sjuen januari i fjol, kom derta, att je, då når je i hastuheit sværa deg, int visst nå viss i grein på de du begjol få væta; men som je nå ha fått vysst, lär e væ bære nå hoplappe dyyng du ha haurt; men de lär ske væ sænt, att någer ta storingom dom kåll, de vill sej, dom som tror seg væ sprängt ta pæning, å e fell någå braaraktuer æn di ænner, ha fell besväre seg någå för n viss n vakker Prest, så kålle dom n sjælv; så förskrekkjela rå va dom att just som han komme dit på kjörsvålln så rope dom mæ seg: tåkkendann ske mæ ha, som ruuv som n Prost.

Men pæningan, som dom tror allhtn ske gääll, gall då int n dann gången, för vale gjekk då rett ordentela te väga, å att dom ha fått n Prest som dom e mykjy væl belåtn mæ, bå di som ha meir å minner pæning, de veit je e då visst å sænnt, men att, sæn vale va förbi, ein ta di storom dann, lär ha gjortt seg så mykjy för, att han ha enkom fyry heile sexfjålingsvejgan att få n stærsk n kær te å hjælp seg sitti heile hærdd om int e helht dyng å lappihop æn de dann skräpe dom faul in i Jämtlanns Tidningen N:o 5 i fjol, de ske fell væra sænnt, å de får dom väl skämmes för allht mæn dom lev, å bör skämmes vær æn n piske n hund; för i tåkka otäkkheit å dumheit skull fell int den uslejest vallersk ha ville oreine mun senn mæ te å sagt, än minner skreve å befodre'ne på trykkje.
Tvy vå hauka.

Lillby den 23 januari 1858.

O.B.

Orl-list:

sæn =sedan
grein = reda
vysst =vetat
haurt = hört
braaraktuer = (oviss betydelse, möjligen bra-aktigare = bättre, förmer )
ænner = andra
fell = väl
ruuv = ger sken av att vara
gall =gällde
fyry =farit
sexfjålingsvejgan ='sexfjärdingsvägar', oviss betydelse
vallersk =vallpiga
hauka =hökar


ORIGINALSTAVNING:

(insändt och betaldt)

Lars Modig!

Att je int för än nå ha oprecktut beswärä brefwe det, sän än sjuen januari i fjol, kom därta, att je, då når je i hastighejt swäraäde, int wist nå wiss i grejn på de du bejol få wäta; men som je nå ha fått wyst, lere wä bäre nå hoplappe dyng du ha haut; män de lär ske wä sänt, att någer ta storingom dom kåll, de will sej, dom som trorse wä spränkt ta päning, å e fell någå braraktuer än di änner, ha fell beswärese någå för en wiss wacker Prest, så kålle dom än själf; så förskreckjela rå wa dom att just som han komme dittpå kjörswåln så rope dom mäse: tåckendän ske mä ha, som ruw som än Prost.

Män päningan, som dom tror allti ske gel, gall då int än dän gången, för wale geck då rett ordentela te wäga, å att dom ha fått en Prest som dom e mykjy wäl belåten mä, bå di som ha mejr å minner pänning, de wejt je e då wist å sänt, män att, sän wale wa förbi, ejn ta di storom dän, lär ha gjort se så mykjy för, att han ha enkom fyry hejle sexfjålings wejgan att få en stärken kär teå hjälpse siti hejle häld om int e hält dyng å lappihop än de dän skräpe dom faul in i Jämtläns Tidningen N:o 5 i fjol, de ske fell wärä sänt, å de får dom wäl skämmes för allt män dom lef, å bör skämmes wär än en piske än hund; för i tåka oteckhejt å dumhejt skull fell int den uslejest wallersk ha wille orejne mun sen mä teå sagt, än minner skrifwe å befodrene på tryckje.
Twy wå hauka.

Lillby den 23 januari 1858.

O.B.


© Bo Oscarsson
2002

Te föörst insändarn 1857

Te ænner insändarn 1857

Te insändarn 1869

Tebaker at startsin för all insändarom

Tebaker te Jamsk-kursn

Tebaker at jamsk-sin

27.10.2004